Vi har sålt vårt hus i Jonstorp och bor nu tillfälligt i Roslagen med utsikt över inseglingen till Stockholm för stora kryssare och Finlands -och Estlandsfärjorna. Underbart! Vi talar då om juni 2022.

Nu äntligen kan vi köra igång vår reseskildring efter att ha varit nere sedan vi snöpligt fick avsluta vår Europaresa som coviden satte stopp för 2020. Reseskildringen går i två delar och här börjar vi hösten 2021.

Det blev så att vi sålde husbilen efter moget övervägande då den bara stod parkerad hemma på gården och förlorade värde. Beslutet var inget kul det förstår ni säkert men ack så nödvändigt. Varför körde ni inte bara runt i Sverige frågade man oss. Det finns enkel förklaring..vi har åkt ca 13 tusen mil på omvägar i Sverige med bl.a resultatet boken Svenska Omvägar, det målet har vi nått tyckte vi utan att negligera vårt eget land som fortfarande har så mycket kvar att ge. Men vi är alltså väldigt nyfikna på övriga Europa och vill klart fullfölja vår idé med omvägar i Europa.

Från hösten 2021 till våren 2022 drog vi söderut i Europa via Tyskland, Frankrike och slutligen Spanien med ”lillbilen”, en Hyundai i20 och hyrde en lägenhet i Torrevieja. Lägenheten blev vår utgångspunkt till olika platser i Spanien som vi tänkte berätta om i nästa avsnitt före årets Europaresa som kommer att gå via Danmark, Tyskland, Nederländerna, Belgien, Frankrike, Portugal och Spanien från september 2022 till april 2023.

Omvägarna i Europa börjar igen den 7 oktober 2021

Vi startar från Jonstorp den 7 oktober 2021 och tror att det ska bli ganska bra tid för oss att angöra lägenheten som vi hyrt i Torrevieja den 15 oktober.

Vi väljer broarna genom Danmark och tar sikte på första övernattningen i Bad Fallingbostel några mil ovanför Hannover. Ett jättefint boende, Hotel Schnehagen, som vanligt vill vi tillägga med ypperligt god mat

Som vanligt så hände det en liten malör som förgyller reseminnena…på morgonen så var bilen strömlös, detta pga en Geosafe som var fel installerad. Lätt fixat men här ser man hur bra det är att ha assistans i försäkringen, det tog en timma så var bilen uppstartad och vi på väg igen.

Målet var Triberg och dessa vackra vattenfallsområde i Schwarzwald, ett tips från brorsonen Dennis Hagberg som brukar ha klart för sig som lastbilschaffis runt i Europa.

Inte alls fel, det var en höjdare att äntligen komma upp i bergen här på små goa vägar.

Triberg är även känt som kukkostaden med alla sina gökur överallt. Bland annat världens största.

I Triberg var det fullt på alla boenden så vi sökte oss till byn Schönwald några kilometer ovanför Triberg. Det skulle visa sig vara en höjdare detta boende att vi valde att stanna ytterligare natt. Det var som en scen ur Sound of Music. Helt otrolig service av personalen för att inte tala om maten…mmm!

Efter en skön avkoppling så blev det en längre vandring utmed, eller kanske vi ska säga nedför och uppför vattenfallen i Triberg. Underbar plats och väldigt glada för att vi kom hit till sist.

Millau – Frankrike

Från Triberg fortsatte vård färd på småvägar genom schwartzwald, just sådana vägar vi varmt vill rekommendera. På ömsom höga höjder som i nästa stund tar oss ner på låga där små fina byar ger ett vackert perspektiv på resan.

Som rubriken avslöjar så är vårt nästa mål Millau i Frankrike där den vackra vita bron, som när den invigdes 2004 var världens största med sina 2460 meter och en höjd av 343 meter över floden Tarn. Senare 2009 öppnades Si-Du bron i Kina med 496 meter och är numera världen största.

Millaubron såg vi redan 2020 men smittan gjorde att vi inte fick tillstånd att stanna och plåta. Skam den som ger sig, vi återkommer sa vi och nu är det dags. Den är väldigt lockande att få på bild med sina 7 brospann och 6 pelare. Hur gör vi? Jo, vi fann en liten väg som gick under bron längs med floden Tarn och letade fotovinklar. Bron är vacker men vi gillade mest att få den med Tarn i förgrund.

Vi fortsätter resan på väg D41 utmed floden Tarn. Inte så bred på alla ställen men den slingrar sig vackert genom landskapet. Får syn på en bro som speglas i vattenytan, stannar till för att få en bild.

Det visar sig att just denna bron vid Auriac ska vi åka över för att finna vägen till vårt nästa övernattningsställe utanför byn Castres. Ett ställe som ska visa sig vara helt annorlunda än vi trodde när vi bokade.

Dessutom visar vår GPS oss ut på riktiga omvägar, kanske hade vi satt den på lite för små vägar…

Det hör ihop med att i Frankrike så har betalvägarna ett ganska så högt pris och vi försöker hålla oss utanför dessa. Det kan kosta på lite extra tid och så blev det nu. Vi for runt en massa småbyar, gårdar vilket gjorde att vi hamnade bakom traktorer med gödselspridare och allt.

Målet nådde vi till sist. Innanför murarna och den lilla ekkantade entrévägen dyker en slottsliknande byggnad upp, Domaine de la Vivarie.

Vi mötts av ägaren själv som tar emot oss med lite bister min, vi är ju över en timma sena så vi ber om ursäkt och försöker förklara att vi har gjort en bok som heter Omvägar…och det är vanligt när det gäller oss att hitta just omvägar som tar tid till målet. Han verkade rätt nöjd med svaret men blir genast butter igen när vi frågar om det finns möjlighet att beställa någon slags måltid..hrmm, det skulle ni ha bokat samtidigt med bokningen! Aj, fasen, det tänkte vi inte på. Då kör vi ner till byn och äter om det finns nåt öppet förstås säger vi. Hans svar var direkt, inte med den fullpackade bilen inte, jag ska fixa till nåt och sedan så var både vi och faktiskt även han på bättre humör. Skönt!

Parkera er bil på baksidan så ser ni den från ert rum, då behöver ni inte packa ur allt, den är säker där säger han i all sin vänlighet. Känns väldigt tryggt!

Senare sitter vi till bords med både god förrätt som huvudmåltid, lika underbart som när han, (tror att namnet var Pascal), kommer in och frågar om vi vill ha ett glas vin…nåja, vi är inte direkt nödbedda, vi tar gärna hela flaskan, vilket visar sig vara ett bra val, mycket gott vin från trakten som han stolt serverade.

Dagen efter får vi en otroligt god frukost som ingår i priset av ca 800:-. Tar farväl av Pascal som önskar oss en fortsatt god resa, vi konstaterar att vi var de enda som bodde där denna natt.

Vägen fortsätter till en början lika krånglig men intressant. Vi har bestämt oss för att ta vägen över Pyreneerna intill Andorra på väg N 20, A66 mot Lleida, Spanien.

I grundtankarna fanns ett besök på borgen Montsegur som blev känt från 1200-talet då katolska kyrkan inledde ett korståg mot katarerna, på platsen här brände man över 200 katarer på bål. Hemskheter som lockar turister att besöka Montsegur. Vi ligger efter i tiden så det får bli på nästa runda.

Vi kommer ut från småvägarna vid Foix där vi ser dess slott som byggdes på en gammal fästning från 600-talet. Vi befinner oss nu strax söder om Toulouse och drar iväg söderut på N20.

Det rullar på ordentligt, kan ju vara för att vi kör nedåt eller? Vi närmar oss gränsen, det är ganska krokigt och senare bär det snabbt uppåt i Pyreneerna.

Häftiga stigningar med lika härliga utsikter. Får en bild på lilleputtlandet Llivia som tillhör Spanien men är beläget i Frankrike.

Spanien

Den spanska tjuren möter oss när vi passerat gränsen precis som vad andra tillfällen nära gränsen så står den där, tjuren Ferdinand och hälsar oss välkomna känns det i alla fall som vi önskar tolka det.

Efter pandemin så tror vi faktiskt det är så numera. Vi ska inte göra dem besvikna det lovar vi.

Här mötts vi av pittoreska byar i dalgångarna och borgar på topparna och det lockar till nya upptäckter som vi missade 2020. Nu väntar en spännande tid.

Inte enbart vacker natur utan också ett kärnkraftverk passeras mellan staden Flix och Ascó. Kärnkraftverket är beläget på kanten av floden Ebro som är dess kylkälla. Vi frågar oss lite hur man gör om floden torkar vid långvarig värme som ju inte är så ovanligt i detta land. Kraftverket togs ibruk 1984 och är idag verksamt med 2 reaktorer på 1030 MW vardera.

Snart är vi framme vid målet, Torrevieja! Men först blir det en natt i Guardamar de Segura den 14 oktober där vi dagen efter ska hämta nycklar till lägenheten hos mäklaren som hyr ut.

Den 15 oktober. Vi angör Torrevieja och stranden Playa de Los Locos. Vi bor högst upp med en njutbar utsikt över Medelhavet och den långa strandremsan som nu är full med folk.

Våra upplevelser blev många under tiden vi tillbringade i Spanien hösten och våren. Här kommer vi att fylla på med dessa platser framöver..

Sevilla

Sevilla – staden med puls

I mars träffar vi vännerna Bo-Göte, Kristina, Bert och Bodil i Sevilla för fyra dagars upplevelser i den pulserande staden Sevilla minst sagt. Vilken stad! BG o K som läst på rejält om staden blev naturligt våra guider och hade lagt upp intressanta turer för att kunna se det mesta på dessa 4 dagar.

Sevilla är Spaniens fjärde största stad med 700 tusen invånare i själva staden och ca 1,3 milj i storstadsområdet. Turismen är intensiv så här är klart långt fler folk än så, vilket syns på alla uteserveringar till exempel, har aldrig sett så många fulla uteserveringar, till och med i regn..helt underbart!

Staden har många sevärdheter och vi börjar som vanligt med att ta en hop on hop of buss för att få en slags helhet över stadens omgivningar för planering av vandringarna från plats till plats. En som vi läst en del om är Metropol Parasol. Träkonstruktionen, konstverket som skapades av Jürgen Mayer och öppnades 2011. Skapelsen är en av de största träbyggnaderna i världen och har en otroligt fin utsikt över staden. Vi tog chansen att bese den både på dag- och kvällstid vilket var perfekt! På kvällen tänds konstverket upp med skiftande färger och det var svårt att gå därifrån, för varje gång man trodde att vi sett allt så tändes det upp med nya färgkombinationer. Platsen är Plaza Mayor.

Plaza Espana

En plats som ser äldre ut än vad den är. Torget, ja hela området i Parque de Maria Luisa byggdes 1928 för den Ibero-amerikanska utställningen 1929. En mycket vacker byggnation som blandas med inslag av barock, renässansens och moriska stilar av spansk arkitektur. Ytan är hela 50.000 kvadratmeter och det halvcirklade torget korsas av 48 broar där man ser alla färgglada små keramiska plattor, s.k azulejos. Det som tilldrar oss våra blickar är alla bänkar med dekorerade kartor över alla Spaniens olika provinser. Här kunde vi stå och titta länge och lägga upp nya idéer på vart man kunde tänka sig att besöka för nya platser i landet.

Det finns mycket att uppleva i Sevilla och man kan väl säga att trots kort tid, 4 dagar där så hann vi med en hel del måsten även om vi försöker att undvika den termen..Det bästa som vi försöker att använda oss av när vi besöker stora städer som har ett stort innehåll av sevärdeheter, är att boka Hop on hop off bussarna. Då får man en överblick och kan lättare orientera oss när det blir att slita skor, det vill säga att bege sig ut till fots.

Vi startar från Torre de Oro, ett vakttorn i Sevilla som byggdes under Almohaddynastin i början av 1300-talet. Utsikten från tornet är vackert över kanalen bort mot bron Isabel II och Centro Comercial TORRE SEVILLA, det höga tornet.

Här några bilder från bussens övre plan, ibland bra och ibland inte men en bra orientering till bättre bilder…

Giralda är klocktornet till katedralen Santa Maria i Sevilla i Spanien.

La Giralda

Från början var La Giralda minareten en moské som stod på den plats där katedralen i Sevilla numera ligger. La Giralda uppfördes mellan 1184 och 1196 och var en av de tre stora minareter som byggdes av Almohaderna, en marockansk berberdynasti som tog kontroll över Spanien på 1100-talet. Som så många gånger på en del sevärdheter så är det långa köer och vi avstår då med fördel till att besöka andra platser i Sevilla. Vi är inte så glada för långa köer, de tar för mycket av tiden man har på en underbar plats. Fast vi hamnade mitt i en bröllopsceremoni och det var lite svårt att hålla kameran borta när det uppstår en vacker händelse framför oss.

Alcázar

Reales Alcazares, de kungliga slotten i Sevilla, är Europas äldsta aktiva slott. Den spanska kungafamiljen bor inte alltid här, men det används fortfarande som officiell kunglig residens.

Då och då besöker den spanska kungafamiljen Alcázar för att spendera lite tid i vackra Sevilla.

Byggnaderna är otroligt vackra men det är även den stora parken som inte lämnar oss oberörda.

Ingången till palatset är inte så speciell, men Patio de las Doncellas, palatsets innergård vars namn kan översättas till ”jungfrugården” är vacker. Här får vi bästa överblicken från andra våningen.

Här finns dammar med nedsänkta trädgårdar och en imponerande pelargång. Under 1500-talet lades ett marmorgolv ovanpå det vackra, och det var först nyligen som det underliggande vattnet och planteringsplatserna upptäcktes och återställdes.

På återvägen uppe på de höga höjderna nära Granada så har mandelträden börjat att blomma

Resan hösten 2022 påbörjas den 13 september

Tisdagen den 13 september är vi igång igen, äntligen kan vi kanske få åka den runda i Europa som vi hade som plan att göra 2020 men som covid19 satte stopp för. Nu blir det inte en hemväg som då utan nerväg till samma mål som vi haft i våras, nämligen Torrevieja i Costa Blanca i Alicante provinsen. Torrevieja har ca 83.000 invånare och ca 1500 svenskar bor här permanent.

Vi startar från Jonstorp och Helsingborg efter att först fått 5:e covidvaccinet som vi ansåg vara viktiga om vi ev. skulle hamna i ett område där coronan satt fart igen, det finns fortfarande en liten osäkerhet hos många om det återkommer i ny form så det kändes bättre att ge sig ut på långresa med detta.

Vännerna Börje och Gunnel Johansson hakar på i Tyskland i Eckernförde där vi tar vår första stopp på resan. De kör med sin husbil och fann en camping nära vårt hotell. De har med sig sin goa vovve, Trott som är bekant med oss tidigare vilket han visar oss med glädje.

Nederländerna

Vi planlägger lite under kvällen vilka vägar vi funderar på och drar dagen efter mot Doorwerth intill Arnhem i Nederländerna där vi funnit ett bra boende och en camping i dess närhet på en bondgård, jättefint område. Fletcher har ett stort konferenshotell här som visade sig vara väldigt bra. Ligger mitt i vacker grönska och tydligen ett bra utgångsläge för vandringar i området vilket vi såg en hel del utav. Tyvärr har vi inte tid för vandringar än. Vi har valt att dra på lite fler mil i början av resan för att nå Normandie där vi tänkt oss fler dagar. Nederländerna och Tyskland avser vi att lägga längre tid på framöver, kanske redan nästa år och då delar vi upp en sådan runda mer effektivt för att uppleva platser vi stannar i och där ta mer tid i anspråk.

15 september. Vi närmar oss Belgien. Annika kände att vi borde ge mer tid att njuta av nån trevlig plats i Belgien och söker efter detta. Vi finner en för oss okänd stad samt ett boende i staden Dinant vid floden Maas ( Meuse) i Ardennerna. Bor där på Ibis som vi bokar via Booking och denna gång visar sig Ibis vara ett vara ett jättebra boende intill floden mitt i stadens puls.

Belgien

Dinant visade sig vara en stor överraskning, inte bara genom de två spetsiga klipporna vid infarten utan också dess innehåll med saxofoner uppställda överallt. Vad är detta? Jo, efter lite efterforskning och svar på våra frågor så är det att skaparen av saxofonen Adolphe Sax föddes här 1814 levde och uppfann här men dog 1894 i Paris. Han hyllas på alla sätt här i Dinant. Särskilt vart fjärde år med en stor musikfestival i regi av International Adolphe Sax Association. Det blir en stad full av musik och har jämförts med New Orleans jazzfestivaler. Det stora tillfället blir således 2026 men varje söndag årligen i juli och augusti lever staden upp igen med återkommande musikunderhållning för att hedra minnet av Monsiur Sax som betraktas som fadern till moderna musiksällskap och brassband. Vi läser att den 8:e internationella Adolpho Sax-tävlingen äger rum i Dinant den 29 oktober till 11 november 2023. Det gäller att passa på, vi tänker i så fall åka dit om tid ges för att samtidigt hedra minnet av vår bortgångna vän musikern Sedley Francois som kunde hantera olika saxofoner mästerligt.

Här några bilder som vi låter berätta mer om den vackra staden Dinant.

Frankrike

16 september 2022 når vi Frankrike och den lilla men livliga hamnstaden Honfleur i Normandie, varmt rekommenderad av våra sedan många år, vännerna Sven och Jutta i Jonstorp. En perfekt utgångspunkt för att bese och uppleva invasionsområdena från 2:a världskriget. Något fasansfullt som vi hoppas aldrig mer ska upprepas med tanke på den obehagliga situation som finns i dag i Ukraina.

Vi åker över den 1410 meter långa högbron över Canal Grande du Havre och floden Seine och når Pont de Normandie. Spännhöjden är 275 meter och det känns häftigt med utsikten.

Honfleur ligger i departementet Calvados i Nordvästra Frankrike nära den stora hamnstaden Le Havre. Här bor ca 8000 invånare men med tanke på mängden som vi möter så är det troligen det tredubbla. Det vill säga turister som vi…

Honfleur är en medeltida stad, pittoresk så det förslår med en stor mängd restauranger och cafeer, mysig till tusen, inte svårt att trivas här. Många av husen är belagda med skiffer och målade av utav konstnärer , den kallas ju för impressionismens vagga och kända konstnärer som Boudin, Monet och Satie startade Honfleurskolan tillsammans, vilkas verk kan upplevas i bl.a konstmuseet Musee dÀrt Eugene Boudin.

Normandies invasionsområden

Med utgångspunkt Honfleur blir ett par dagsetapper för att kunna få en helhetsupplevelse på de mest kända platserna under dagen D. Vi inriktade oss på att besöka Arromanches, Omaha Beach och Point de Hoc. Nära i området finns även den berömda Bayeuxtapeten och vi tar oss även dit. Hela sträckan är var ju föremål för de allierades invasion och det fanns minnesplatser längs hela Normandiska kusten.

Vi väljer den lilla och vackra kustvägen och når först till de två byarna Trouville och Deauville där endast floden La Touques skiljer dem åt. Det är ebb så båtarna hänger på kanten.

Vi fortsätter mot stranden som fått namnet Omaha Beach. Här stannar vi länge och betraktar hela strandlinjen där Amerikanska soldater ur The first Army anföll den 6 juni 1944 under betäckningen D-dagen ”The D-day”. Den första landstigningen bestod av åtta kompanier med ca 1500 man. Tyskarna låg högt uppe på bankarna och hade koll på det mesta, deras överblick var i det närmaste total. Flera kompanier tillslöt från andra bataljoner med stridsvagnar där flera sjönk och det blev amerikanska krigsmaktens mardröm med över 2500 stupade och sårade soldater. Trots detta lyckades ändå de allierade trupperna bryta igenom och när vi nu sitter här vid stranden och blickar upp mot de höga strandbrinkarna är det oerhört svårt att förstå hur de kunde slå ut det tyska försvaret. Vi ställer oss frågan, hur hade Europa sett ut idag inklusive vårt eget land om dessa hjältar gett upp?

Varför valde man just Omaha Beach som var en av de värsta landstigningsplatserna? En förklaring kan man läsa att avsikten var att knyta samman Utah Beach med Gold Beach för att hindra det tyska försvaret att agera ostört mitt emellan de allierades områden. Dessa platser syns på ovanstående bild. Ett stort eldunderstöd från både engelska och amerikanska jagare samt bombflyg betydde mycket för marktrupperna. Flyget var tvungna att ta hänsyn till sina egna och träffade inte alltid rätt med att slå ut tyskarnas anläggningar.

Amerikanska krigskyrkogården

Vi besöker med vördnad Amerikanska krigskyrkogården på Omaha Beachs högsta topp och ser alla de vita korsen. Svårt att ta in. Vi står tysta väldigt länge med våra tankar. Måtte det aldrig hända igen. Med vetskap om alla krig som fortsätter sedan dess i olika delar av vår värld. Mördandet fortsätter men än så länge har det inte lett till tredje världskriget även om det just nu 2022 ibland känns nära…

Arromanches

Var ett av de invasionsområdena som bara måste besökas. Här finns stora rester kvar från de omfattande ingenjörsarbetena som möjliggjorde landsättning av över 500 tusen fordon, 2,5 miljoner man och 4 miljoner ton förnödenheter från den 9 juni och 8 månader framåt. De döptes till operation Mullberry, Mullbärshamnar som bestod av 33 bryggor och 15 km flytande landsväg. Det gick åt ca 600 tusen ton betong. Resterna är synliga vid lågvatten här vid Arromanches stränder.

En spännande ingenjörshistoria som knäckte Hitler. För att skapa Mullbärshamnar behövdes flera olika delar där var och en fick sitt namn som Gooseberry, Beetle, Spud, Whale och Phoenix som var de stora kassunerna man byggde längs Storbritanniens kuster. De bogserades sedan över Engelska kanalen och bildade tillsammans med Gooseberrys ( sänkta fartyg) Mullbärshamnens vågbrytare.

En förkortad förklaring om denna starka strategi men dock spännande tycker vi när man ser de enorma resterna av dessa kassuner.

Häruppe finns även minnesmärken och skulpturer

Pointe du Hoc

Slutligen når vi klippan som gavs namnet Operation Overlord. En bataljon med tre kompanier landsattes vid foten av klippan för att oskadliggöra de kanoner som var i området. Klippan var 30 meter hög och man anföll utrustad med rep, klätterkrokar och stegar för att nå dess topp. Med eldunderstöd från jagarna USS Satterlee och HMS Talybont så lyckades man inta hela området.

Vid Pointe du Hoc finns ett minnesmärke och ett museum samt en mängd skyltar som berättar om slaget. Av befästningarna finns en del kvar och en hel del bombkratrar.

Det finns flera museer från invasionen, säkert med kvarlämnat material. Ett av dem var The D-day museum ovan Omaha Beach som var belysande med modell över Omaha Beach.

Bayeux

Staden fodrar vårt besök främst för att bese Bayeuxtapeten som är ett 1000 årigt historiskt dokument. Låter lite tokigt med tapet då det är en broderad textil, linneduk vars 70 meters längds visar normandernas erövring av England år 1066. Tapet är en svensk översättning så det har sin förklaring. Det sägs att den kan ha varit längre än så men när man går längs hela dess längd med en audioguide på svenska så blir man oerhört fascinerad av berättelsen som vi upplever det avslutas med Vilhelm Erövrarens övertagande av Englands tron. Kanske ansåg någon att det var rätt avslutning. Den är otroligt detaljrik och det var en upplevelse att följa berättelsen och historien av dels dess uppkomst, förmodad skapad i England beställd av Bayeux biskop som var halvbror till Vilhelm och sen dess färd till katedralen i Bayeux. Där försvann den sedan ifrån när katedralen plundrades på 1500-talet under Hugenottkriget, man tror att någon flyttade den och räddade den. Det berättas att Napoleon tog den till Paris. Under andra världskriget ville Himmler ha den till sin borg i Bayern, flyttades till Louvren tillsammans med andra stulna konstskatter men franska motståndsrörelsen lyckades förhindra att den lämnade landet. En helt otrolig historia med tanke på vad den genomlidit med alla krig, eldsvådor och förflyttningar.

Den är utan tvekan en nationalklenod för Frankrike och bevaras här i Musée de la Tapissserie de Bayeux sedan 1945.

Vi undrar lite hur franska folket tänkte när deras president Macron avsåg att låna ut den till England, dock tidigast 2020…Ja ja, den hänger fortfarande kvar år 2022 i alla fall…

England har tidigare önskat att få låna den. I samband med Elisabeth II:s kröning eftersom hon var ättling till Vilhelm Erövraren. Just idag, den 19 september 2022 begravdes Drottning Elisabeth II och man visade begravningen utomhus för allmänheten här i centrala Bayeux. Lite av en slump att vi skulle befinna oss just här idag tycker vi.

Självklart måste vi besöka Bayeux katedral där ”tapeten” bevarades från början. ”Our Lady of Bayeux Cathedral” är en romersk-katolsk kyrka i gotisk arkitektur. Mäktig så det förslår både exteriört och interiört med vackra bågfönster. Byggd i början på 1000-talet.

Innan vi lämnar Bayeux så passar vi på att smaka Calvados som är ett måste det också då vi befunnit oss i Calvadosregionen några dagar. Mm, det blev en god flaska med oss på den vidare färden som nu går mot Mount San Michel och Saint Malo. Talar dock inte om vilken..men den har 25 år på nacken om någon vill smaka framöver…

Mont Saint Michel

Är vårt nästa mål. Vi kommer fram samma dag då det är en kort väg dit från Bayeux.

För några år sedan besökte vi Cornwall med vännerna Jutta och Sven. Ett av målen var en liknande ö med borgen St Michael´s Mount på dess topp. Vi tänkte att det skulle vara kul och jämföra de båda med tidvattnet som även här gör sig gällande.

De båda öarnas historia är sammanflätad och deras namn är därför ingen tillfällighet. År 1607 gav Wilhelm Erövraren den lilla ön utanför Cornwall som belöning till Benediktinermunkarna och de byggde borgen med inspiration från Mont-Saint-Michel i Frankrike som byggdes år 708 som ett enkelt kapell.

Sägen berättar att det var ärkeängeln Mikael som påverkade kyrkoherden S:t Aubert att uppföra ett kloster på ön och så blev det också. Le Mont-Saint-Michel är en egen kommun med klostret och är med sina 30 invånare en av de minsta i landet här i Normandie vid gränsen till Bretagne. Skyddad som ett av Unescos världsarv.

Skillnaden mellan dessa båda öar dels vid Cornwalls kust i England och här i Frankrike är ganska stor. På ön här finns en hel by vilket det inte finns i Cornwall. Här finns en rejäl bro in till byn som ligger över vattenytan vid flod, det fanns inte alls i Cornwall. Där var det mer pittoresk, man var tvungen att passa på vid ebb för att kunna gå på den stenlagda vägen som kom idagen vid ebb. Hann man inte med att komma åter i tid fanns det båtar. Vägen under vattnet fanns inte här och det gjorde upplevelsen betydligt tråkigare. Vi valde att parkera bilen utan att ta bussen och vandrade ut för att få olika bildvinklar, det blev 13.000 steg..bra för hälsan men inte så många kul vinklar i det mulna vädret ända tills det dök upp två vackra får och solen lyste genom molnen några sekunder, då blev vi på hugget igen…

Två bilder från S:t Michaels Mount i Cornwall med dels den stenlagda vägen som är användbar vid ebb samt en kvällsbild som vi inte fick möjlighet att ta denna gång i Frankrike. Nu vidare till Saint Malo där vi bokat boende.

Saint Malo

Saint Malo den historiska hamnstaden blev som många andra städer hårt angripen under andra världskriget bland annat på grund av sin fina hamn. Det mesta av staden bombades sönder. De allierade var ute efter hamnen för att få in sina förnödenheter. Tyskarnas rivningar med sprängningar gjorde det omöjligt strax före de besegrades. Staden skadades kraftigt och byggdes upp igen efter kriget. Före kriget var staden en mycket populär semesterort för parisare med pengar och här fanns kasino, hotell och spa anläggningar att förspilla sin tid i. Det finns mycket intressant att läsa om Slaget vid Saint-Malo i bl.a Wikipedia, om de starka motståndsmännen som störde tyskarnas kamp.

Bilden tagen mot den kraftiga ringmuren som omger den gamla delen är när det är lågvatten. Det gäller att hålla koll på vattnet, det går fort för det att komma tillbaka, skillnaden är uppemot 13 meter mellan låg och högvatten. Vi vandrar uppe på citadellets borgmur som bjuder på fina utsikter. Försöker tänka sig in i den tiden på 1700-talet då pirater härjade här, spännande.

Saint-Malo lockar och vi vandrar runt mestadels i den gamla delen tills Annika läser om mystiska skulpturer i klipporna vid La Roche strax öster om staden. Prästen Foure skapade dessa nästan levande skulpturer mellan åren 1894 till 1907 i klippkanten. En aning farlig miljö, det är mycket brant och det behövs bra balans för att kunna se alla som han skapat. Här är några av dem.

När vi i sommar valde ut vilka områden och vägar som vi dels inte visste så mycket om och dels såg en möjlighet att hinna med före den 1 oktober då vi skulle hämta nycklarna till lägenheten i Torrevieja så tilldrog Carnac stones vårt intresse. Vi lämnar Saint Malo den 20 september och har bara en liten bit att köra ut till kusten i västra Frankrike och byn Carnac i distriktet Morbihan.

Hela området här är arkeologist och historiskt mycket intressant med lämningar flera tusen år tillbaka. Det som gjort Carnac mest känt är de ca 3000 bautastenar som står här i rad efter rad i en sträcka på ca 7 km. Dessa ”Megaliter” eller ”Menhirer” uppfördes någon gång mellan 4500 och 2500 f.kr. i neolitisk tid enligt berättelsen. Precis som vi upplevt i Peru så har man även här ”vandaliserat” om man får kalla det så när en del av stenarna använts till att bygga kyrkor…

De står i långa rader och vi åker med det lilla turisttåget längs med dem.

Vissa bautastenar är ordentligt stora och vi får höra att alla har inte alltid stått upp. De har man på senare tid rest för att försöka bilda sig en uppfattning om vad de har för syfte. Astronomiska beräkningar eller helt religiös bakgrund? Ingen vad vi vet har svaret och det påminner oss om Sacsaywamán skapad av Inkas ovan Cusco i Peru. Där tog också Spanjorerna stora stenar från försvarsanläggningen eller var det nu var och byggde kyrkor i bl.a Cusco. 

En del av blocken är flera meter höga

En av de långa uppställningarna ligger lite mer västerut med en sträcka på 1200 meter. Raderna är inte parallella, de smalnar av mot öster. Här finns också en gånggrift/dös. Från lite höjd så får vi perspektivet bättre och kan se de långa raderna.

I byn La Trinité-Sur-Mer intill Carnac finns stora musselodlingar och 10% av landets skörd kommer härifrån. Ett spännande område att återkomma till. Vi har också en otrolig tur med vädret även här.

Resan fortsätter nu söderut!

Det börjar brännas…de dagar vi har kvar till målet måste nu användas på rätt sätt. Vi har tänkt oss flera dagar i vissa områden och bestämmer oss för att besöka Cognac och avstå Bordeaux som vi tänker återkomma till på hemresan.

Cognac…man känner ju nästan doften innan vi är där. Beslutar oss för två dagar i området och finner ett vad man kan säga gulligt boende hemma hos en familj mitt i staden nära till provningar tex vilket inte är helt fel. Det är mest jag, Annika gillar inte Cognac så jag får äran att testa…mmm

Vi valde att besöka Martells fabrik där det fanns tid för guidning och även provsmakning av olika kvaliteér.

Visningen är snyggt upplagt och lätt att följa med på deras berättelse om Martells historia då engelsmannen Jean Martell kommer till Frankrike och utvecklar konsten att framställa Cognac. Året är 1753 och han fortsätter i nära 40 år. Martell skapar sin första VSOP 1831, 1911 kommer Cordon Bleu osv. När Jean dör tar hans änka Rakel över verksamheten och över 300 års tradition lever vidare än idag. Vi antar att det är långt ifrån att det tar slut.

Högst upp på Martells butik bjuds vi till deras Rooftopbar för att fortsätta smaka cognacsorter eller andra drinkar. Utsikten över deras egna område och övriga Cognac är mycket vacker denna kväll i solnedgången.

Valet av 2 dagar i Cognac gav oss möjlighet att stressa av och besöka stadens olika delar. Det är en vacker stad med en hel del sevärdheter. På floden La Charente kommer en av Hennessys båtar som varit ute på besök på deras vingård. Vi ser skyltar från andra berömda cognacstillverkare, plåtar det gamla Chateau Royal de Cognac och njuter av en god måltid i blå timmen.

När vi lämnar vårt B&B så tar familjen farväl av oss, känns väldigt fint och mysigt. Värden kämpade med sin engelska och det kändes lite extra att han ansträngde sig så varmt. Varje morgon serverades en underbar frukost här hos Maison de Centre-ville vilket boende vi varmt rekommenderar. Extra glada blev värdinnan att vi valde att besöka Martell, hennes pappa hade arbetat där under många år innan han dog. En extra kram fick vi vid avskedet, Ett väldigt fint minne!

Vi drar vidare. Vårt nästa mål är Bilbao. På vägen ut från distriktet Cognac beslöt vi oss för att fotografera en av Martells vinodlingar. Det är skördetid och full fart ute på odlingarna som här skördas maskinellt. Funderar på hur det går för druvorna men tänker snabbt tillbaka till ärtskörden i Bjuv där den stora maskinen inte skadar den lilla mjuka ärtan och förstår att man måste löst det på samma sätt här. Smått otroligt.

Spanien-Bilbao

Nästa mål är Bilbao i Spanien. Vi har bestämt oss för att passera Bordeaux för att här lägga flera dagar vid ett senare tillfälle.

Tanken är att köra inom Donostia-San Sebastian strax efter gränsen med regnet öser ner så det blev endast en tanke…

Varför just Bilbao? Jo, detta är ett besöksmål vi pratat om länge men missat bl.a genom coviden och saknad av tid. På grund av Gugghenheimsmuseet så har det varit ett av våra främsta mål. Men staden är ju så mycket mer vilket vi gärna vill visa i text och bild. Här i Baskien ligger en av Spaniens största industristäder för järn och stål. Bara hamnen här är Spaniens näst största.

Det är en mycket vacker stad med många skulpturer och lika vacker arkitektur där Guggenheimsmuseet sticker ut rejält.

Guggenheim är nästan lite svårt att lämna, interiört bygger man nu en ny utställning och vi kunde inte besöka alla våningar. Men exteriört fanns hur mycket som helst att njuta av, spektakulärt på alla dess sidor.

I kvällens ljus förstärks alla former och blir till egna konstverk.

Vi strövar runt i Bilbao utmed floden Nervion och upplever stadens puls. Passerar flera konstverk, broar och skulpturer som blir magiska i det vackra kvällsljuset.

Sista dagen tar vi oss till Riberamarknaden, stadens verkligt fina saluhall som våra vänner Kristina och Bo-Göte så varmt föreslagit. Helt underbart! Mercado de la Ribera anses tydligen vara en av Europas största marknader under tak. Dess historia sträcker sig ända bakåt till 1300-talet, men den vackra stilfulla byggnaden i art decostil är från 1929. Här finns allt! Det går tyvärr inte att beskriva alla dofter i ord och bild men tror ändå att ni förstår. Efter en makalös rundvandring kan man njuta av Pintxos, baskiska tapas, inne eller ute på terrassen.

Bilbao är en stad värd att återkomma till, känns inte som vi riktigt får nog så det blir en liten promenad före vi vänder oss mot Riojas vindistrikt endast en liten väg härifrån.

Här snålas inte med färgen precis, husen, byggnaderna är välskötta och det är trivsamt att vandra genom staden. I den nedre högra bilden syns bergbanan som tar oss upp på höjden med härligt utsikt.

Rioja vindistrikt

Att vi gillar vin har vi säkert skrivit tidigare eller meddelat via någon bild. Riojas viner har vi alltid haft smak för och det är ganska självklart att vi inte missar tillfället att besöka och njuta av vad Riojaområdet bjuder på. Vi har bara en kort bilresa till Laguardia där vi bokat boende. En bra utgångspunkt för olika besök. Helt underbart hotell som känns otroligt lyxigt trots ett mycket bra pris. Deras restaurang bjöd på underbart god mat och vi provade med hjälp av deras sommelier ett par goda Riojaviner som gifte sig med måltiden..mmmm

Rioja vindistrikt är världsberömt, framförallt för sina röda viner men även för goda vita viner vilket man kanske inte tror. Riojas höjdskillnader har gjort att man finner svalare områden som passar bra för odla vitvinsdruvor men dock vad vi förstår så blir det inte mer än ca 10% av deras totala tillverkning, men värt att prova tycker vi.

I området rinner floden Ebro som är Spaniens längsta och mest vattenrika flod. När vi passerar så är det gott om vatten i fåran. vilket inte alltid är så vanligt i Spanien. Ebro börjar i Kantabriska bergen i norr och passerar på sin väg Logroño i Rioja, Zaragoza i Aragonien för att mynna ut i Medelhavet vid Tarragona. En längd på ca 92 mil. Som alla andra floder så finns det tillflöden, det mest spännande i det här fallet är Rio Oja som rinner in i Ebro vid staden Haro. Detta tillflöde har gett namnet åt vindistriktet Rioja, kul att läsa tycker vi. Det är sånt som gör att det är roligt att resa runt som här i Europa.

Vi stannar till i byn Elciego, ytterligare en av de produktiva vinbyarna här i Rioja. Det som lockar oss extra är Marques de Riscals unika byggnad, tillika lyxhotell. Varför? Ja inte för att vi tänker bo där, det är priset alldeles för högt för utan för att det är samma arkitekt Frank Gehry som står för denna unika byggnad som för Guggenheimmuseet i Bilbao. Den spektakulära byggnaden som vi egentligen inte tycker passar in i den äldre miljön som finns, blev i alla fall klar 2006 och har dragit mycket besökare till den lilla byn från några tusen om året till över 120 tusen per år. Oavsett vad vi tycker eller ej så är det fantastiskt!

Vingårdens historia är värd att lägga på minnet. Marques de Riscal grundades 1858 av Don Camilo Marques de Riscal som hade djupa kunskaper om vinodling från Bordeaux. Här vid byn planterade han vinsorter av hög kvalitet och la en stor grund till den moderna vinnäringen i Rioja. Marques de Riscal ägs av ättlingar och i de mörka källarvalven – katedralen lagras 10 000-tals viner. Vi var aldrig där men kanske en gång..Vi måste nog komma tillbaka i alla fall.

För att se lite av kontrasten besöker vi byns gamla kyrka San Andres och njuter av den fina skulpturen av vinplockaren framför Marques de Riscals entré. Att uppleva Elsiego var ett fint minne.

Efter Elsiego tar vi vägen mot en annan känd vinby, Cenicero. Här händer det en hel del på en och samma gång. Vi får syn på att man är i full gång med att skörda och stannar direkt, detta måste vi fråga om vi får plåta! Inga problem säger de och ställer upp till tusen, stannar traktorn och ser till att jag får får en bra plats för att ta bilder och film. Man blir bara så glad och det roligaste är att det råkar vara Marques de Cáceres vinodling. Deras kvalitetsviner har inneburit att de anses vara en av Spaniens framstående vinfirmor och ett vin vi smakat hemma, jättekul!

Det går inte att låta bli att reflektera över det vi nu har sett här i Rioja där man tydligen lägger stor vikt på att skörda för hand och inte maskinellt. Några menar att det märks i vinets smak och en del tvärtom.

Vad ska man tro om man nu inte är så kunnig på vin. Det går förstås inte att komma ifrån att även här kommer tekniken att ta över en hel del. Maskinerna som skördar blir allt mer säkrare och de har nått en stor framgång trots allt. De kan i motsats till oss människor skörda på natten då vi inte ser ens druvklasarna. Liksom vi skrev från början blir maskinen mer säker precis som de som skördar lättstötta små ärtor på Findus, nuvarande Foodhills åkrar, detta utan att skada ärtan. I Cognac fick vi uppleva detta med maskinskörd som fungerade perfekt. I alla fall vad vi såg, men vi har av intresse även läst på en del synpunkter och erfarenheter om detta med mycket positiva resultat. Det går ju inte att komma ifrån vinets historia ändå, det handlar mycket om romantik, och varför inte? Tänk när vi sitter där med ett gott glas vin och ser på vår älskade med tindrande ögon, ja, de e gott de! Inga maskiner kan ta över det inte! Skål förresten!…

Zamora

Vi har Portugal i vårt sikte men har läst på om Zamora och kände att det var värt ett besök på vägen. Det är även lagom körsträcka då vi nu har lite träsmak där bak som man brukar säga. Staden ligger inte så långt ifrån Portugals gräns och samtidigt som vi har Duerofloden i våra tankar så rinner den igenom Zamora. Här finns det högsta antalet katolska kyrkor i romansk stil i Europa, sägs vara 28 stycken, och även det högsta antalet romansk konst och arkitektur vilket är lockande till ett besök bara det. Genom staden går också Pilgrimsvägen till Santiago de Compostela så här finns alltid mycket folk. Vi hade turen att finna ett fint litet boende på Hotel Ares strax intill den gamla stadsmuren. Ett mysigt boutiquehotel med säker parkering utanför vårt fönster.

Vi tar oss ut på en rundvandring i staden, följer Duerofloden en bit och njuter av den vackra stenbron Puente Nuevo de Zamora, sedermera Puente de Piedra.

Från flodpromenaden tar vi oss upp för backen till Zamoras katedral även den från 1200-talet. Bilden tagen från Plaza de la Catedral. Till höger syns ingången till slottet. Det höga tornet i bildens mitt kallas för Frälsarens torn, Torre del Salvador. När vi var där i september satt det storkar på så gott som alla torn. Nästan som ett slags bevakare.

Levande stad med många festligheter

En kulturell stad för den som vill uppleva vacker arkitektur helt klart. Vi hade tydligen lite tur som kom mitt i en av Zamoras festligheter som vi tror är för stadens skyddshelgon San Miguel. Livfullt till tusen och väldigt roligt för oss förstås. Här möter vi familjerna ute, alla är glada och det muntrar upp oss verkligen att få uppleva en festlighet som vi inte hade nån aning om, som Hasse Alfredson sa…

Mot Portugal

Från Zamora tar vi oss mot Portugals gräns vid den lilla medeltida staden Miranda do Douro. Vi stannar bara till här en kort stund för att få några bilder vid gränsövergången mellan Spanien och Portugal. Här återkommer vi till Dourofloden och dess stora kraftverk precis vid gränsen.

Miranda do Douro ligger högt upp över floden Douro. Runtom staden finns väldigt fina vandringsleder kan vi läsa.

Vi stannar inte och kollar staden då vi har siktet inställt på att dels fotografera med överblick på alla vinodlingar längs Dourofloden och dels för att vi söker oss till den charmiga staden Amarante vid floden Tamega. Vägen tar oss genom ett vackert norra Portugal på en höjd av ca 700-800 meter.

En bit in tar vi oss ner mot Dourofloden på väg E802, passerar bifloden Rio Sabor och möter Douro strax intill Torre de Moncorvo. Det är häftigt att se alla dessa vinodlingar längs bergskanterna.

Vidare mot staden Amarante. En stad vars ursprung anses vara okänt, hur konstigt det än låter. Trots att man inte vet exakt hur Amarante grundades, antar man att staden upptäcktes och döptes efter den romerska centurionen, Amarantus. Amarante fick dock en allt större betydelse i landet på grund av benediktinermunken, St. Gonçalo, efter hans återkomst till Amarante efter en pilgrimsfärd till Italien och Jerusalem under 1200-talet. Idag är St. Gonçalo är respekterad bland befolkningen i norra Portugal och firas varje år med en symbolisk religiös festival/folklorefestival, som visar Amarantes stora betydelse för den katolska religionen med dess sedvänjor. Intressant att läsa och vi njuter av vår promenad genom stadens historiska delar. Mittemot ligger vårt hotel Casa do Ribeirinho som blev en fin njutning av vår vistelse här. Härlig miljö och lika fin service. Mycket vi uppskattar.

I stadens historiska centrum finner du den berömda St. Gonçalo-kyrkan och St. Gonçalo-bron, båda tillhör stadens betydande sevärdheter och nationella monument. Bron är en stark symbol för Amarante och viktig symbol för det portugisiska motståndet under den franska invasionen i början av 1800-talet.

Amarante bjuder på mycket gott. Här vilar inte gastronomiska upplevelser på hanen och till det goda tillkommer den dryck som hör hemma här. Till kött- och bacalhaubaserade rätter passar verkligen ett glas av Vinho Verde som är ett Fruktigt, ungdomligt pärlande vin med inslag av päron, honungsmelon, gröna äpplen och lime. Tänk på det när ni beställer…gillar ni inte vitt så ta detta här nedan på bild.

 Och sen då? Jo ett glas Porto klart eller hur?

Porto

Från Amarante till Porto har vi bara 60 km och det passar oss perfekt att få dagen till att börja upptäcka den stad som vi haft i tankarna länge. Vi har funnit ett bra boende i Casa Carolina mitt i smeten nära till allt.

Casa Carolina är ett läckert boende fast med vissa problem. Boendet ligger utmed en gågata dit vi inte får köra med bilen. En liten bit därifrån ligger garaget, ingår inte, och det blir ett släpande med väskor och kamerautrustning, puh. Som det inte räcker så har vi till råga på allt fått vårt rum högst upp med 78 trappsteg, ingen hiss alltså…vi var helt slut och blev tvungna att ta en paus innan vi kunde ge oss ut på stan.

Vädret var dock otroligt fint så vi joggade på och satte kurs på sevärdheterna.

Under årens resor på olika platser i världen har vi stött på Gustave Eiffels konstruktioner där flera byggts före Eiffeltornet i Paris. Dom de Luis I bron har en spännvidd på 172 meter och var vid invigningen 1886 den längsta i världen i sitt slag. Det är en spännande konstruktion att se och inte minst att fotografera.

Vi såg tv programmet ”Jorden runt med tåg” och Tony Robinson. Han besökte den vackra järnvägsstationen i Porto och inspirerade klart oss att även vi skulle bese detta mästerverk.

Centralstationen Sao Bento byggdes 1900 och var klar att användas 2016 när alla de ca 20000 målade kakelplattorna och väggmålningarna var klara efter 14 års arbete av artisten Jorge Colaço.

Staden är läcker med alla sina byggnader, högst upp till höger ser vi Biskopspalatset som är ett av UNESCOS världsarv. Nere vid kajen ligger alla bryggor för sevärda båtfärder på Dourofloden.

Portvinsprovning är ett måste anser vi och bokade en utflykt längs Dourofloden med Getyour Guide.

En timmes bussfärd till Peso da Régua och Pinhaō och en kort båtfärd ingår.

Från vingårdens höga plats så seglar en flodkryssare förbi nedanför på floden och det är en sådan som vi tänker boka nästa gång, den lilla flodfärden vi gjorde i Pinhaõ som ingick i utflykten kan vi lämna därhän. Inget att trakta efter…

Efter Marrocos som serverade en mycket god lunch inkl. deras husvin drar vi vidare till nästa vinproducent som är belägen i Pinhaō. Crofts Quinta da Roêda

Vingården ligger inte lika högt upp som den första men den har vackra omgivningar. Genomgången här var lite hastig, verkade lite som ägaren var stressad. Lite provsmakning fick vi men vi får nog säga att deras portviner var betydligt annorlunda och kändes väldigt unga. Inte som vi är vana vid att ett portvin ska kännas med lite tyngd. Fast till olika sorters ost tror vi ändå att det skulle funkar bra.

Tiden har runnit iväg som alltid när vi har roligt. Vi har lärt oss en hel del och med vetskap om att Porto har så mycket mer att bjuda på samt en längre flodtur så blir det så att vi stannar en vecka bara här nästa gång. Med en liten rolig bild tar vi farväl av Porto. När vi väntade in solnedgången i Porto så kom det en mås och satte sig framför oss, stod länge och kikade på drinken nästan som han undrade om det fanns en till honom också.

Portugals omvägar och korkekskogar

Portugal har även de betalvägar och vi väljer en väg ner mot Lissabon utan detta. Så klart blir det dels en längre vägsträcka som dels också tar längre tid. Men det spelar ingen roll, det ger ett mycket större intryck och fler upplevelser. 

Vi väljer bort att besöka Lissabon denna gången med vetskap om att det behövs minst 4 dagar där för att vi ska känna oss någorlunda nöjda. Spanien och lägenheten i Torrevieja ligger nära och riktningen går mot spanska gränsen via A23 till ett område som vi aldrig har varit i. I Portugal har det under året brunnit väldigt mycket och vi far genom stora nerbrända områden av eukalyptus som lätt brinner. Man ser att grönskan börjar återta och snart är det grönt igen, men frågan är hur länge..Portugal har mest eukalyptusplanterad yta i Europa och ligger visst femma i världen. 800.000 hektar eller 9% av Portugal täcks av eukalyptusskog. Inte undra på hur ofta det brinner, nästan som när vi var i Australien. Eukalyptusoljan är mycket brandfarlig och under varma dagar avdunstar oljan, ångan stiger uppåt och antänds lätt. En del av eukalyptusträden mår bra av elden, då sprids de lättare. Vissa knoppar öppnar sig vid hög värme och brand. Visst är naturen egendomlig. Varför odla så mycket Eukalyptus i just Portugal? Ja, inte vet vi allt om detta men det är ett av jordens mest snabbväxande träd och ytterst lämpligt till massaved. Dess eteriska olja som utvinns ur bladen används för lindra bronkit, förkylning, stärka immunförsvaret, lindra muskelsmärtor, påskynda sårläkning med mera. Allt får inte plats här. Men huvudgrunden till att man redan på 1700 talet planterade trädet var för att förhindra erosion samt kunna utvinna pappersmassa. De senaste bränderna med många döda har betytt att man nu drar ner på odlingarnas storlek. Man anser också att den globala uppvärmningen är orsak till att det startas så många bränder här och som oftast på samma områden.

På tal om skog..Vi blev både överraskade och glada när vi kommer ner i området nära Portalegre. Helt plötsligt så körde vi genom en allé med korkekar. Detta måste vi stanna upp och fotografera mer ut av. Minnet av den goa filmen varje jul om tjuren Ferdinand so m sitter där under sin korkek och luktar på blommorna gör sig påmind. Var är Ferdinand? Jo, Annika bromsar lätt in och pekar, där, där är han ju!

Gränsfästet, staden Elvas

Vägen drar oss mot spanska gränsen, målet är staden Mérida som har en lång romersk historia och tilldrar sig vårt intresse. Men men..sitter och läser i bilen om gränsstaden Elvas som ligger ganska nära vår färdväg. Känns som en punkt vi inte får missa även om vi kommer senare till hotellet.

Den 30 juni 2012 blev Elvas med dess fort ett av Unescos världsarv och det som direkt får det att klia i avtryckarfingret är den stora och vackra akvedukten Amorerira som går genom Elvas.

Akveduktens utformning och storhet med sina 4 bågar med ca 7 km längd tilldrog oss vår uppmärksamhet men för att återgå till själva staden Elvas så hamnade vi mitt i en mycket spännande stad.

1500-talet gav Elvas en period av stort välstånd. På lite mer än fem decennier såg den nya staden fler byggnader och mer utveckling än under de århundraden som hade gått. Kung Manuel I gjorde Elvas till en stad med byggandet av torg och nya gator. Kort därefter byggdes Amoreira-akvedukten, det nya rådhuset och slakterierna, alla verk av arkitekten Francisco de Arruda, som också var ansvarig för utformningen av tornet i Belém. Denna nya konstruktiva glöd i staden Elvas är inte främmande för egenskaperna från kung Manuel I:s regeringstid. Företaget i Indien hade tillfört landet enorma rikedomar och gjort den portugisiska monarken till en av de viktigaste i Europa. Elvas historia på 1500-talet innebär tillväxt och utveckling. Härifrån etablerades staden Elvas som en av de största städerna i kungariket och antog en strategisk karaktär både på militär och ekonomisk nivå. Uppstigningen till den portugisiska tronen av Filip II av Spanien, sonson till kung Manuel I, ledde till den iberiska unionen mellan den portugisiska och spanska kronan 1580.

Här intill Elvas upplever vi ett spännande fästningsbygge från 1800-talet vilken vi kan läsa anses av många historiker som en av de mest kraftfulla bastionerade fästningarna i världen, Graça eller Lippe Fort, öppet att besöka.

Denna höjning där fortet byggts har alltid varit en viktig punkt redan på 1500-talet. På 1400-talet låg här den lilla bosättningen Santa Maria da Graça, vars historia härstämmar från sjöfararen Vasco da Gama som fann sjövägen till Indien.

1658 byggde spanjorerna en skans här för att attackera staden Elvas.

Forte da Graça består av tre kroppar, exteriörarbetena, huvudkroppen och den centrala skansen, och är ett exempel på militärarkitektur av Vauban-typ vars namn kommer från ingenjören Sébastien Le Prestre de Vauban som ritat flera fästningsverk i Frankrike som idag är skyddade av Unesco. Den centrala delen är uppbyggd av fyra bastioner, med den vackra huvuddörren i mitten av den södra ridån. Flygbilden visar detta typexempel av Vaubanfästning.
1856 tog kriget andra vägar och 1894 kom fortet att användas där flera politiska fångar hölls från 1:a republiken fram till 1974.

Fortet kom till restaurering under 11 månader, efter att ha invigts den 27 november 2015. Detta resulterade i återuppbyggnad av guvernörens hus, fortets högsta punkt, officershusen och andra arkitektoniska element. Alla ursprungliga färger och material återställdes samt strukturerna, cisternen, fängelset, skjuthallarna och kapellet, där fresker från 1800-talet upptäcktes, som också blev målet för behandling. Extra intressant är att det finns ytterligare ett fort på andra sidan staden, Forte de Santa Luzia som vi ser fram emot att undersöka. Under våren 2023 kommer vi att återvända till Elvas utan minsta tvivel. Det känns lika fantastiskt att upptäcka platser vi aldrig tidigare hört talas om, nu vill vi veta mer. Dessutom är omgivningarna här i gränstrakterna mellan Portugal och Spanien mycket intressanta för vinupplevelser. Alentejo och Extremadura, vinregioner som man inte får missa. Skinka kor och lamm var det nån som skrev…

Romarrikets kvarlevor i Mérida

Vi återkommer som sagt och nu på väg mot Mérida var stad med samma namn vi upplevt i Mexiko men dit orkade inte romarna. Vi fann ett trevligt hotell i stadens utkant, Iliunion som vi kan rekommendera både för trivsamt rum och underbar mat i deras restaurant. 775:-/natt. Egentligen tänkt från början att vara en stoppunkt före Torrevieja men efter att ha läst på mer om staden så blev det ett längre stopp. Här fanns mycket att uppleva. Romarriket nådde väldigt långt på sina erövringar vilket syns väldigt tydligt här i Mérida med alla lämningar.

Staden grundades år 25 f.Kr. under namnet Emerita Augusta (namnet Mérida är en utveckling av detta namn) efter kejsar Augustus order, för att skydda en passage och en bro över Guadianafloden.

Staden blev huvudstad i den romerska provinsen Lusitanien, och blev en av de viktigaste städerna i Romerska riket. I Mérida finns fler spår av den romerska arkitekturen än i någon annan stad i Spanien, de arkeologiska fynden i staden är sedan 1993 upptagna på Unescos världsarvslista. För ca 2000 år sedan en knutpunkt och idag åter då det är i Mérida som de viktigaste motorvägarna i Spanien korsar varandra, A5 som binder samman de två huvudstäderna på halvön, Madrid och Lissabon och A66 den som är den del av Silvervägen som förenar Gijon med Sevilla.

Vi lämnar Meridas historiska område och drar vidare mot Torrevieja som ligger lite för långt bort för att sträckköra, det blir en övernattning i Albacete för att nå målet dagen efter.

Vi mötts av ett otroligt gott och varmt väder, kanske har vi mer tur än förra året.

Kvällssolen och utsikten mot den långa stranden Los Locos med strandbaren som forfarande har öppet ger oss den avkopplande glädjen att var här igen.

Dagen efter blir det ett besök på fredagsmarknaden i Torrevieja där vi behöver en bra stund för att ta oss genom alla stånden. Det är roligt att gå här och kolla både kläder och allt som bjuds på denna enorma marknad, tydligen en av Spaniens största. Bra kvailtet faktiskt för att inte tala om grönsakerna här. De håller fin kvalitet och har ett otroligt mycket lägre pris än hemma. Vad sägs om ett stort brocolli som väger 1 kg för 1 euro…eller 5 kg mogna goa apelsiner för 3 euro?