Omvägarna 2021, 2022 och 2023

Vi har sålt vårt hus i Jonstorp och bor nu tillfälligt i Roslagen med utsikt över inseglingen till Stockholm för stora kryssare och Finlands -och Estlandsfärjorna. Underbart! Vi talar då om juni 2022.

Nu äntligen kan vi köra igång vår reseskildring efter att ha varit nere sedan vi snöpligt fick avsluta vår Europaresa som coviden satte stopp för 2020. Reseskildringen går i två delar och här börjar vi hösten 2021.

Det blev så att vi sålde husbilen efter moget övervägande då den bara stod parkerad hemma på gården och förlorade värde. Beslutet var inget kul det förstår ni säkert men ack så nödvändigt. Varför körde ni inte bara runt i Sverige frågade man oss. Det finns enkel förklaring..vi har åkt ca 13 tusen mil på omvägar i Sverige med bl.a resultatet boken Svenska Omvägar, det målet har vi nått tyckte vi utan att negligera vårt eget land som fortfarande har så mycket kvar att ge. Men vi är alltså väldigt nyfikna på övriga Europa och vill klart fullfölja vår idé med omvägar i Europa.

Från hösten 2021 till våren 2022 drog vi söderut i Europa via Tyskland, Frankrike och slutligen Spanien med ”lillbilen”, en Hyundai i20 och hyrde en lägenhet i Torrevieja. Lägenheten blev vår utgångspunkt till olika platser i Spanien som vi tänkte berätta om i nästa avsnitt före årets Europaresa som kommer att gå via Danmark, Tyskland, Nederländerna, Belgien, Frankrike, Portugal och Spanien från september 2022 till april 2023.

Omvägarna i Europa börjar igen den 7 oktober 2021

Vi startar från Jonstorp den 7 oktober 2021 och tror att det ska bli ganska bra tid för oss att angöra lägenheten som vi hyrt i Torrevieja den 15 oktober.

Vi väljer broarna genom Danmark och tar sikte på första övernattningen i Bad Fallingbostel några mil ovanför Hannover. Ett jättefint boende, Hotel Schnehagen, som vanligt vill vi tillägga med ypperligt god mat

Här står Codrivern och väntar på assistans

Som vanligt så hände det en liten malör som förgyller reseminnena…på morgonen så var bilen strömlös, detta pga en Geosafe som var fel installerad. Lätt fixat men här ser man hur bra det är att ha assistans i försäkringen, det tog en timma så var bilen uppstartad och vi på väg igen.

Målet var Triberg och dessa vackra vattenfallsområde i Schwarzwald, ett tips från brorsonen Dennis Hagberg som brukar ha klart för sig som lastbilschaffis runt i Europa.

Inte alls fel, det var en höjdare att äntligen komma upp i bergen här på små goa vägar.

Triberg är även känt som kukkostaden med alla sina gökur överallt. Bland annat världens största.

Världens största gökur finner vi strax intill Triberg

I Triberg var det fullt på alla boenden så vi sökte oss till byn Schönwald några kilometer ovanför Triberg. Det skulle visa sig vara en höjdare detta boende att vi valde att stanna ytterligare natt. Det var som en scen ur Sound of Music. Helt otrolig service av personalen för att inte tala om maten…mmm!

Nedanför golfbanan ligger Hotel Ochsen

Efter en skön avkoppling så blev det en längre vandring utmed, eller kanske vi ska säga nedför och uppför vattenfallen i Triberg. Underbar plats och väldigt glada för att vi kom hit till sist.

Vi har visserligen sett större vattenfall men detta är oerhört vackert område värt att uppleva. Det tar sin tid att ta sig tillbaka till bilen, vi ställde den nämligen översta delen eftersom den parkeringen låg närmast byn vi bodde, backen är rejäl, bra kondis behövs…det finns flera parkeringar längre ned närmare det stora fallet.

Millau – Frankrike

Från Triberg fortsatte vård färd på småvägar genom schwartzwald, just sådana vägar vi varmt vill rekommendera. På ömsom höga höjder som i nästa stund tar oss ner på låga där små fina byar ger ett vackert perspektiv på resan.

Som rubriken avslöjar så är vårt nästa mål Millau i Frankrike där den vackra vita bron, som när den invigdes 2004 var världens största med sina 2460 meter och en höjd av 343 meter över floden Tarn. Senare 2009 öppnades Si-Du bron i Kina med 496 meter och är numera världen största.

Millaubron såg vi redan 2020 men smittan gjorde att vi inte fick tillstånd att stanna och plåta. Skam den som ger sig, vi återkommer sa vi och nu är det dags. Den är väldigt lockande att få på bild med sina 7 brospann och 6 pelare. Hur gör vi? Jo, vi fann en liten väg som gick under bron längs med floden Tarn och letade fotovinklar. Bron är vacker men vi gillade mest att få den med Tarn i förgrund.

Vägen går under bron så man upplever dess mäktiga höjd.
Viaduc de Millau och floden Tarn från den lilla byn Peyre, nedre bild.

Vi fortsätter resan på väg D41 utmed floden Tarn. Inte så bred på alla ställen men den slingrar sig vackert genom landskapet. Får syn på en bro som speglas i vattenytan, stannar till för att få en bild.

Brons spegling i Tarn med ljuvliga höstfärger.

Det visar sig att just denna bron vid Auriac ska vi åka över för att finna vägen till vårt nästa övernattningsställe utanför byn Castres. Ett ställe som ska visa sig vara helt annorlunda än vi trodde när vi bokade.

Dessutom visar vår GPS oss ut på riktiga omvägar, kanske hade vi satt den på lite för små vägar…

Det hör ihop med att i Frankrike så har betalvägarna ett ganska så högt pris och vi försöker hålla oss utanför dessa. Det kan kosta på lite extra tid och så blev det nu. Vi for runt en massa småbyar, gårdar vilket gjorde att vi hamnade bakom traktorer med gödselspridare och allt.

Målet nådde vi till sist. Innanför murarna och den lilla ekkantade entrévägen dyker en slottsliknande byggnad upp, Domaine de la Vivarie.

Domaine de la Vivarie ligger strax utanför Castres och kan bland annat bokas genom Booking.

Vi mötts av ägaren själv som tar emot oss med lite bister min, vi är ju över en timma sena så vi ber om ursäkt och försöker förklara att vi har gjort en bok som heter Omvägar…och det är vanligt när det gäller oss att hitta just omvägar som tar tid till målet. Han verkade rätt nöjd med svaret men blir genast butter igen när vi frågar om det finns möjlighet att beställa någon slags måltid..hrmm, det skulle ni ha bokat samtidigt med bokningen! Aj, fasen, det tänkte vi inte på. Då kör vi ner till byn och äter om det finns nåt öppet förstås säger vi. Hans svar var direkt, inte med den fullpackade bilen inte, jag ska fixa till nåt och sedan så var både vi och faktiskt även han på bättre humör. Skönt!

Inredningen var i symbios med exteriören, vackra rum, matsal med öppen spis och rum där vi fick en liten aning om att det skulle spöka på natten. Men rena lakan och en spännande miljö som lyfter resan utmed småvägarna.

Parkera er bil på baksidan så ser ni den från ert rum, då behöver ni inte packa ur allt, den är säker där säger han i all sin vänlighet. Känns väldigt tryggt!

Senare sitter vi till bords med både god förrätt som huvudmåltid, lika underbart som när han, (tror att namnet var Pascal), kommer in och frågar om vi vill ha ett glas vin…nåja, vi är inte direkt nödbedda, vi tar gärna hela flaskan, vilket visar sig vara ett bra val, mycket gott vin från trakten som han stolt serverade.

Dagen efter får vi en otroligt god frukost som ingår i priset av ca 800:-. Tar farväl av Pascal som önskar oss en fortsatt god resa, vi konstaterar att vi var de enda som bodde där denna natt.

Vägen fortsätter till en början lika krånglig men intressant. Vi har bestämt oss för att ta vägen över Pyreneerna intill Andorra på väg N 20, A66 mot Lleida, Spanien.

I grundtankarna fanns ett besök på borgen Montsegur som blev känt från 1200-talet då katolska kyrkan inledde ett korståg mot katarerna, på platsen här brände man över 200 katarer på bål. Hemskheter som lockar turister att besöka Montsegur. Vi ligger efter i tiden så det får bli på nästa runda.

Vi kommer ut från småvägarna vid Foix där vi ser dess slott som byggdes på en gammal fästning från 600-talet. Vi befinner oss nu strax söder om Toulouse och drar iväg söderut på N20.

Slottet i Foix är känt sedan år 987. I början på 1000-talet testamenterades slottet av greven av Carcassonne till hans yngsta barn som blev en strategisk del för övervakning av låglandet, vilket syns tydligt från den höga bergsdel som slottet byggts på. Som säte för guvernören av Foix från 1400-talet, var slottet en viktig del av försvaret för området, speciellt under hugenottkrigen. Det var det enda slottet i området som kardinal Richelieu inte gav order om skulle förstöras. Det runda tornet byggdes på 1400-talet och är den nyaste delen av slottet. De två fyrkantiga tornen byggdes tidigare än 1000-talet. Tornen användes som fängelse under fyra århundraden, fram till 1862.

Det rullar på ordentligt, kan ju vara för att vi kör nedåt eller? Vi närmar oss gränsen, det är ganska krokigt och senare bär det snabbt uppåt i Pyreneerna.

Roliga vägar att köra häruppe i Pyreneiska bergen. Får ibland bli bilder genom rutan då det ofta saknas plats att stanna på.

Häftiga stigningar med lika härliga utsikter. Får en bild på lilleputtlandet Llivia som tillhör Spanien men är beläget i Frankrike.

Llivia är en liten stad i Katalonien i Spanien med romerska anor. Viktig under den romerska antiken. Staden har benämningen spansk exklav, även enklav som avser en del av en stats territorium utan landsförbindelse. Llivia är omgiven av fransk mark men tillhör provinsen Girona. Bara några kilometer skiljer den från Spanien. Staden har ca 1500 innevånare. De flesta kan man läsa, jobbar i Spanien eller Frankrike.

Spanien

Den spanska tjuren möter oss när vi passerat gränsen precis som vad andra tillfällen nära gränsen så står den där, tjuren Ferdinand och hälsar oss välkomna känns det i alla fall som vi önskar tolka det.

Efter pandemin så tror vi faktiskt det är så numera. Vi ska inte göra dem besvikna det lovar vi.

Här mötts vi av pittoreska byar i dalgångarna och borgar på topparna och det lockar till nya upptäckter som vi missade 2020. Nu väntar en spännande tid.

Inte enbart vacker natur utan också ett kärnkraftverk passeras mellan staden Flix och Ascó. Kärnkraftverket är beläget på kanten av floden Ebro som är dess kylkälla. Vi frågar oss lite hur man gör om floden torkar vid långvarig värme som ju inte är så ovanligt i detta land. Kraftverket togs ibruk 1984 och är idag verksamt med 2 reaktorer på 1030 MW vardera.

Floden Ebro i provinsen Tarragona med kärnkraftverket Ascó i fjärran.

Snart är vi framme vid målet, Torrevieja! Men först blir det en natt i Guardamar de Segura den 14 oktober där vi dagen efter ska hämta nycklar till lägenheten hos mäklaren som hyr ut.

Det blir A-31 till Alicante dit både Guardamar och Torrevieja tillhör.

Den 15 oktober. Vi angör Torrevieja och stranden Playa de Los Locos. Vi bor högst upp med en njutbar utsikt över Medelhavet och den långa strandremsan som nu är full med folk.

Los Locosstranden Torrevieja

Några har samma tanke som vi, måste meddela hemma att vi har nått målet!
Kvällens ljus ger vistelsen charm

Våra upplevelser blev många under tiden vi tillbringade i Spanien hösten och våren. Här kommer vi att fylla på med dessa platser framöver…

Resan hösten 2022 påbörjas den 13 september

Tisdagen den 13 september är vi igång igen, äntligen kan vi kanske få åka den runda i Europa som vi hade som plan att göra 2020 men som covid19 satte stopp för. Nu blir det inte en hemväg som då utan nerväg till samma mål som vi haft i våras, nämligen Torrevieja i Costa Blanca i Alicante provinsen. Torrevieja har ca 83.000 invånare och ca 1500 svenskar bor här permanent.

Vi startar från Jonstorp och Helsingborg efter att först fått 5:e covidvaccinet som vi ansåg vara viktiga om vi ev. skulle hamna i ett område där coronan satt fart igen, det finns fortfarande en liten osäkerhet hos många om det återkommer i ny form så det kändes bättre att ge sig ut på långresa med detta.

Vännerna Börje och Gunnel Johansson hakar på i Tyskland i Eckernförde där vi tar vår första stopp på resan. De kör med sin husbil och fann en camping nära vårt hotell. De har med sig sin goa vovve, Trott som är bekant med oss tidigare vilket han visar oss med glädje.

Nederländerna

Vi planlägger lite under kvällen vilka vägar vi funderar på och drar dagen efter mot Doorwerth intill Arnhem i Nederländerna där vi funnit ett bra boende och en camping i dess närhet på en bondgård, jättefint område. Fletcher har ett stort konferenshotell här som visade sig vara väldigt bra. Ligger mitt i vacker grönska och tydligen ett bra utgångsläge för vandringar i området vilket vi såg en hel del utav. Tyvärr har vi inte tid för vandringar än. Vi har valt att dra på lite fler mil i början av resan för att nå Normandie där vi tänkt oss fler dagar. Nederländerna och Tyskland avser vi att lägga längre tid på framöver, kanske redan nästa år och då delar vi upp en sådan runda mer effektivt för att uppleva platser vi stannar i och där ta mer tid i anspråk.

15 september. Vi närmar oss Belgien. Annika kände att vi borde ge mer tid att njuta av nån trevlig plats i Belgien och söker efter detta. Vi finner en för oss okänd stad samt ett boende i staden Dinant vid floden Maas ( Meuse) i Ardennerna. Bor där på Ibis som vi bokar via Booking och denna gång visar sig Ibis vara ett vara ett jättebra boende intill floden mitt i stadens puls.

Belgien

Dinant visade sig vara en stor överraskning, inte bara genom de två spetsiga klipporna vid infarten utan också dess innehåll med saxofoner uppställda överallt. Vad är detta? Jo, efter lite efterforskning och svar på våra frågor så är det att skaparen av saxofonen Adolphe Sax föddes här 1814 levde och uppfann här men dog 1894 i Paris. Han hyllas på alla sätt här i Dinant. Särskilt vart fjärde år med en stor musikfestival i regi av International Adolphe Sax Association. Det blir en stad full av musik och har jämförts med New Orleans jazzfestivaler. Det stora tillfället blir således 2026 men varje söndag årligen i juli och augusti lever staden upp igen med återkommande musikunderhållning för att hedra minnet av Monsiur Sax som betraktas som fadern till moderna musiksällskap och brassband. Vi läser att den 8:e internationella Adolpho Sax-tävlingen äger rum i Dinant den 29 oktober till 11 november 2023. Det gäller att passa på, vi tänker i så fall åka dit om tid ges för att samtidigt hedra minnet av vår bortgångna vän musikern Sedley Francois som kunde hantera olika saxofoner mästerligt.

Här några bilder som vi låter berätta mer om den vackra staden Dinant.

Dinant med fästningen Citadell och katedralen Notre Dame. Till höger syns delar av bron Charles de Gaulle. Till Citadell kan man gå upp för en massa trappsteg eller ta linbanan som vi föredrar…
Infarten till Dinant…hur bred bil släpper den in? Jo, vi klarade oss…

Frankrike

16 september 2022 når vi Frankrike och den lilla men livliga hamnstaden Honfleur i Normandie, varmt rekommenderad av våra sedan många år, vännerna Sven och Jutta i Jonstorp. En perfekt utgångspunkt för att bese och uppleva invasionsområdena från 2:a världskriget. Något fasansfullt som vi hoppas aldrig mer ska upprepas med tanke på den obehagliga situation som finns i dag i Ukraina.

Vi åker över den 1410 meter långa högbron över Canal Grande du Havre och floden Seine och når Pont de Normandie. Spännhöjden är 275 meter och det känns häftigt med utsikten.

Motorvägsbron Pont de Brotonne, E44 över Seine vid Le Havre mot Honfleur

Honfleur ligger i departementet Calvados i Nordvästra Frankrike nära den stora hamnstaden Le Havre. Här bor ca 8000 invånare men med tanke på mängden som vi möter så är det troligen det tredubbla. Det vill säga turister som vi…

Honfleur är en medeltida stad, pittoresk så det förslår med en stor mängd restauranger och cafeer, mysig till tusen, inte svårt att trivas här. Många av husen är belagda med skiffer och målade av utav konstnärer , den kallas ju för impressionismens vagga och kända konstnärer som Boudin, Monet och Satie startade Honfleurskolan tillsammans, vilkas verk kan upplevas i bl.a konstmuseet Musee dÀrt Eugene Boudin.

Honfleurs inre hamn
Lördagen den 16/9 är det marknad mitt i byn som här intill den gamla kyrkan Saint Catherine från 1400- talet. Kyrkan är byggd helt i trä och är Frankrikes största i sitt slag. Dess dubbelskrovade båtform visar på de djupa kunskaperna om skeppsbyggnad som finns i Honfleur.

Normandies invasionsområden

Med utgångspunkt Honfleur blir ett par dagsetapper för att kunna få en helhetsupplevelse på de mest kända platserna under dagen D. Vi inriktade oss på att besöka Arromanches, Omaha Beach och Point de Hoc. Nära i området finns även den berömda Bayeuxtapeten och vi tar oss även dit. Hela sträckan är var ju föremål för de allierades invasion och det fanns minnesplatser längs hela Normandiska kusten.

Vi väljer den lilla och vackra kustvägen och når först till de två byarna Trouville och Deauville där endast floden La Touques skiljer dem åt. Det är ebb så båtarna hänger på kanten.

Deauville till vänster och Trouville-sur-mer på höger sida om floden

Vi fortsätter mot stranden som fått namnet Omaha Beach. Här stannar vi länge och betraktar hela strandlinjen där Amerikanska soldater ur The first Army anföll den 6 juni 1944 under betäckningen D-dagen ”The D-day”. Den första landstigningen bestod av åtta kompanier med ca 1500 man. Tyskarna låg högt uppe på bankarna och hade koll på det mesta, deras överblick var i det närmaste total. Flera kompanier tillslöt från andra bataljoner med stridsvagnar där flera sjönk och det blev amerikanska krigsmaktens mardröm med över 2500 stupade och sårade soldater. Trots detta lyckades ändå de allierade trupperna bryta igenom och när vi nu sitter här vid stranden och blickar upp mot de höga strandbrinkarna är det oerhört svårt att förstå hur de kunde slå ut det tyska försvaret. Vi ställer oss frågan, hur hade Europa sett ut idag inklusive vårt eget land om dessa hjältar gett upp?

En bronsplatta vid Pointe du Hoc som visar invasionsplatserna juni 1944

Varför valde man just Omaha Beach som var en av de värsta landstigningsplatserna? En förklaring kan man läsa att avsikten var att knyta samman Utah Beach med Gold Beach för att hindra det tyska försvaret att agera ostört mitt emellan de allierades områden. Dessa platser syns på ovanstående bild. Ett stort eldunderstöd från både engelska och amerikanska jagare samt bombflyg betydde mycket för marktrupperna. Flyget var tvungna att ta hänsyn till sina egna och träffade inte alltid rätt med att slå ut tyskarnas anläggningar.

Omaha Beach med de höga strandbrinkarna visar på det nästan omöjliga uppdraget att ta sig upp och vidare.




Minnesplatserna är många och de fylls på ständigt med blommor och andra hedersminnen.

Amerikanska krigskyrkogården

Vi besöker med vördnad Amerikanska krigskyrkogården på Omaha Beachs högsta topp och ser alla de vita korsen. Svårt att ta in. Vi står tysta väldigt länge med våra tankar. Måtte det aldrig hända igen. Med vetskap om alla krig som fortsätter sedan dess i olika delar av vår värld. Mördandet fortsätter men än så länge har det inte lett till tredje världskriget även om det just nu 2022 ibland känns nära…

Två dagar efter invasionen upprättades en kyrkogård som senare byggdes ut med en vacker minnesträdgård där stupade allierade soldater representeras med ett vitt kors eller davidstjärna. Här vilar 9000 män och tre kvinnor.

Arromanches

Var ett av de invasionsområdena som bara måste besökas. Här finns stora rester kvar från de omfattande ingenjörsarbetena som möjliggjorde landsättning av över 500 tusen fordon, 2,5 miljoner man och 4 miljoner ton förnödenheter från den 9 juni och 8 månader framåt. De döptes till operation Mullberry, Mullbärshamnar som bestod av 33 bryggor och 15 km flytande landsväg. Det gick åt ca 600 tusen ton betong. Resterna är synliga vid lågvatten här vid Arromanches stränder.

En spännande ingenjörshistoria som knäckte Hitler. För att skapa Mullbärshamnar behövdes flera olika delar där var och en fick sitt namn som Gooseberry, Beetle, Spud, Whale och Phoenix som var de stora kassunerna man byggde längs Storbritanniens kuster. De bogserades sedan över Engelska kanalen och bildade tillsammans med Gooseberrys ( sänkta fartyg) Mullbärshamnens vågbrytare.

En förkortad förklaring om denna starka strategi men dock spännande tycker vi när man ser de enorma resterna av dessa kassuner.

Whale kallades Mullbärshamnens flytande vägar, ca 25 m långa sektioner. Efter kriget användes dessa till att reparera sönderbombade broar i Frankrike, Belgien och Nederländerna.
Utsikt över Arromanches där taggtråden markerar risker för ras.

Häruppe finns även minnesmärken och skulpturer

Pointe du Hoc

Slutligen når vi klippan som gavs namnet Operation Overlord. En bataljon med tre kompanier landsattes vid foten av klippan för att oskadliggöra de kanoner som var i området. Klippan var 30 meter hög och man anföll utrustad med rep, klätterkrokar och stegar för att nå dess topp. Med eldunderstöd från jagarna USS Satterlee och HMS Talybont så lyckades man inta hela området.

Vid Pointe du Hoc finns ett minnesmärke och ett museum samt en mängd skyltar som berättar om slaget. Av befästningarna finns en del kvar och en hel del bombkratrar.

Pointe du Hoc

Det finns flera museer från invasionen, säkert med kvarlämnat material. Ett av dem var The D-day museum ovan Omaha Beach som var belysande med modell över Omaha Beach.

Bayeux

Staden fodrar vårt besök främst för att bese Bayeuxtapeten som är ett 1000 årigt historiskt dokument. Låter lite tokigt med tapet då det är en broderad textil, linneduk vars 70 meters längds visar normandernas erövring av England år 1066. Tapet är en svensk översättning så det har sin förklaring. Det sägs att den kan ha varit längre än så men när man går längs hela dess längd med en audioguide på svenska så blir man oerhört fascinerad av berättelsen som vi upplever det avslutas med Vilhelm Erövrarens övertagande av Englands tron. Kanske ansåg någon att det var rätt avslutning. Den är otroligt detaljrik och det var en upplevelse att följa berättelsen och historien av dels dess uppkomst, förmodad skapad i England beställd av Bayeux biskop som var halvbror till Vilhelm och sen dess färd till katedralen i Bayeux. Där försvann den sedan ifrån när katedralen plundrades på 1500-talet under Hugenottkriget, man tror att någon flyttade den och räddade den. Det berättas att Napoleon tog den till Paris. Under andra världskriget ville Himmler ha den till sin borg i Bayern, flyttades till Louvren tillsammans med andra stulna konstskatter men franska motståndsrörelsen lyckades förhindra att den lämnade landet. En helt otrolig historia med tanke på vad den genomlidit med alla krig, eldsvådor och förflyttningar.

Den är utan tvekan en nationalklenod för Frankrike och bevaras här i Musée de la Tapissserie de Bayeux sedan 1945.

Musée de la Tapisserie

Vi undrar lite hur franska folket tänkte när deras president Macron avsåg att låna ut den till England, dock tidigast 2020…Ja ja, den hänger fortfarande kvar år 2022 i alla fall…

Bilden ovan är tagen i shopen där man köpa en kort kopia av tapeten. Men det kostar…

England har tidigare önskat att få låna den. I samband med Elisabeth II:s kröning eftersom hon var ättling till Vilhelm Erövraren. Just idag, den 19 september 2022 begravdes Drottning Elisabeth II och man visade begravningen utomhus för allmänheten här i centrala Bayeux. Lite av en slump att vi skulle befinna oss just här idag tycker vi.

Självklart måste vi besöka Bayeux katedral där ”tapeten” bevarades från början. ”Our Lady of Bayeux Cathedral” är en romersk-katolsk kyrka i gotisk arkitektur. Mäktig så det förslår både exteriört och interiört med vackra bågfönster. Byggd i början på 1000-talet.

Innan vi lämnar Bayeux så passar vi på att smaka Calvados som är ett måste det också då vi befunnit oss i Calvadosregionen några dagar. Mm, det blev en god flaska med oss på den vidare färden som nu går mot Mount San Michel och Saint Malo. Talar dock inte om vilken..men den har 25 år på nacken om någon vill smaka framöver…

Mont Saint Michel

Är vårt nästa mål. Vi kommer fram samma dag då det är en kort väg dit från Bayeux.

För några år sedan besökte vi Cornwall med vännerna Jutta och Sven. Ett av målen var en liknande ö med borgen St Michael´s Mount på dess topp. Vi tänkte att det skulle vara kul och jämföra de båda med tidvattnet som även här gör sig gällande.

De båda öarnas historia är sammanflätad och deras namn är därför ingen tillfällighet. År 1607 gav Wilhelm Erövraren den lilla ön utanför Cornwall som belöning till Benediktinermunkarna och de byggde borgen med inspiration från Mont-Saint-Michel i Frankrike som byggdes år 708 som ett enkelt kapell.

Sägen berättar att det var ärkeängeln Mikael som påverkade kyrkoherden S:t Aubert att uppföra ett kloster på ön och så blev det också. Le Mont-Saint-Michel är en egen kommun med klostret och är med sina 30 invånare en av de minsta i landet här i Normandie vid gränsen till Bretagne. Skyddad som ett av Unescos världsarv.

Skillnaden mellan dessa båda öar dels vid Cornwalls kust i England och här i Frankrike är ganska stor. På ön här finns en hel by vilket det inte finns i Cornwall. Här finns en rejäl bro in till byn som ligger över vattenytan vid flod, det fanns inte alls i Cornwall. Där var det mer pittoresk, man var tvungen att passa på vid ebb för att kunna gå på den stenlagda vägen som kom idagen vid ebb. Hann man inte med att komma åter i tid fanns det båtar. Vägen under vattnet fanns inte här och det gjorde upplevelsen betydligt tråkigare. Vi valde att parkera bilen utan att ta bussen och vandrade ut för att få olika bildvinklar, det blev 13.000 steg..bra för hälsan men inte så många kul vinklar i det mulna vädret ända tills det dök upp två vackra får och solen lyste genom molnen några sekunder, då blev vi på hugget igen…

Aldrig ge upp gäller för fotografer..mulet väder men plötsligt så kommer ljuset som bygger bilden tillsammans med fåren som dök upp från ingenstans…tack!

Två bilder från S:t Michaels Mount i Cornwall med dels den stenlagda vägen som är användbar vid ebb samt en kvällsbild som vi inte fick möjlighet att ta denna gång i Frankrike. Nu vidare till Saint Malo där vi bokat boende.

Saint Malo

Saint Malo den historiska hamnstaden blev som många andra städer hårt angripen under andra världskriget bland annat på grund av sin fina hamn. Det mesta av staden bombades sönder. De allierade var ute efter hamnen för att få in sina förnödenheter. Tyskarnas rivningar med sprängningar gjorde det omöjligt strax före de besegrades. Staden skadades kraftigt och byggdes upp igen efter kriget. Före kriget var staden en mycket populär semesterort för parisare med pengar och här fanns kasino, hotell och spa anläggningar att förspilla sin tid i. Det finns mycket intressant att läsa om Slaget vid Saint-Malo i bl.a Wikipedia, om de starka motståndsmännen som störde tyskarnas kamp.

Bilden tagen mot den kraftiga ringmuren som omger den gamla delen är när det är lågvatten. Det gäller att hålla koll på vattnet, det går fort för det att komma tillbaka, skillnaden är uppemot 13 meter mellan låg och högvatten. Vi vandrar uppe på citadellets borgmur som bjuder på fina utsikter. Försöker tänka sig in i den tiden på 1700-talet då pirater härjade här, spännande.

Saint-Malo lockar och vi vandrar runt mestadels i den gamla delen tills Annika läser om mystiska skulpturer i klipporna vid La Roche strax öster om staden. Prästen Foure skapade dessa nästan levande skulpturer mellan åren 1894 till 1907 i klippkanten. En aning farlig miljö, det är mycket brant och det behövs bra balans för att kunna se alla som han skapat. Här är några av dem.

Ca 18 mil är i det närmaste perfekt mellan de båda målen.

När vi i sommar valde ut vilka områden och vägar som vi dels inte visste så mycket om och dels såg en möjlighet att hinna med före den 1 oktober då vi skulle hämta nycklarna till lägenheten i Torrevieja så tilldrog Carnac stones vårt intresse. Vi lämnar Saint Malo den 20 september och har bara en liten bit att köra ut till kusten i västra Frankrike och byn Carnac i distriktet Morbihan.

Hela området här är arkeologist och historiskt mycket intressant med lämningar flera tusen år tillbaka. Det som gjort Carnac mest känt är de ca 3000 bautastenar som står här i rad efter rad i en sträcka på ca 7 km. Dessa ”Megaliter” eller ”Menhirer” uppfördes någon gång mellan 4500 och 2500 f.kr. i neolitisk tid enligt berättelsen. Precis som vi upplevt i Peru så har man även här ”vandaliserat” om man får kalla det så när en del av stenarna använts till att bygga kyrkor…

De står i långa rader och vi åker med det lilla turisttåget längs med dem.

Vissa bautastenar är ordentligt stora och vi får höra att alla har inte alltid stått upp. De har man på senare tid rest för att försöka bilda sig en uppfattning om vad de har för syfte. Astronomiska beräkningar eller helt religiös bakgrund? Ingen vad vi vet har svaret och det påminner oss om Sacsaywamán skapad av Inkas ovan Cusco i Peru. Där tog också Spanjorerna stora stenar från försvarsanläggningen eller var det nu var och byggde kyrkor i bl.a Cusco. 

En del av blocken är flera meter höga

En av de långa uppställningarna ligger lite mer västerut med en sträcka på 1200 meter. Raderna är inte parallella, de smalnar av mot öster. Här finns också en gånggrift/dös. Från lite höjd så får vi perspektivet bättre och kan se de långa raderna.

I byn La Trinité-Sur-Mer intill Carnac finns stora musselodlingar och 10% av landets skörd kommer härifrån. Ett spännande område att återkomma till. Vi har också en otrolig tur med vädret även här.

Resan fortsätter nu söderut!

Det börjar brännas…de dagar vi har kvar till målet måste nu användas på rätt sätt. Vi har tänkt oss flera dagar i vissa områden och bestämmer oss för att besöka Cognac och avstå Bordeaux som vi tänker återkomma till på hemresan.

Cognac…man känner ju nästan doften innan vi är där. Beslutar oss för två dagar i området och finner ett vad man kan säga gulligt boende hemma hos en familj mitt i staden nära till provningar tex vilket inte är helt fel. Det är mest jag, Annika gillar inte Cognac så jag får äran att testa…mmm

Provning och guidning på Martell var jättefin och smakfull.

Vi valde att besöka Martells fabrik där det fanns tid för guidning och även provsmakning av olika kvaliteér.

Visningen är snyggt upplagt och lätt att följa med på deras berättelse om Martells historia då engelsmannen Jean Martell kommer till Frankrike och utvecklar konsten att framställa Cognac. Året är 1753 och han fortsätter i nära 40 år. Martell skapar sin första VSOP 1831, 1911 kommer Cordon Bleu osv. När Jean dör tar hans änka Rakel över verksamheten och över 300 års tradition lever vidare än idag. Vi antar att det är långt ifrån att det tar slut.

Tar en bild in i det betydelsefulla rummet där provsmakare tar fram det viktiga som vi andra sen får smaka hemma eller borta på krogar.

Högst upp på Martells butik bjuds vi till deras Rooftopbar för att fortsätta smaka cognacsorter eller andra drinkar. Utsikten över deras egna område och övriga Cognac är mycket vacker denna kväll i solnedgången.

Valet av 2 dagar i Cognac gav oss möjlighet att stressa av och besöka stadens olika delar. Det är en vacker stad med en hel del sevärdheter. På floden La Charente kommer en av Hennessys båtar som varit ute på besök på deras vingård. Vi ser skyltar från andra berömda cognacstillverkare, plåtar det gamla Chateau Royal de Cognac och njuter av en god måltid i blå timmen.

När vi lämnar vårt B&B så tar familjen farväl av oss, känns väldigt fint och mysigt. Värden kämpade med sin engelska och det kändes lite extra att han ansträngde sig så varmt. Varje morgon serverades en underbar frukost här hos Maison de Centre-ville vilket boende vi varmt rekommenderar. Extra glada blev värdinnan att vi valde att besöka Martell, hennes pappa hade arbetat där under många år innan han dog. En extra kram fick vi vid avskedet, Ett väldigt fint minne!

Vi drar vidare. Vårt nästa mål är Bilbao. På vägen ut från distriktet Cognac beslöt vi oss för att fotografera en av Martells vinodlingar. Det är skördetid och full fart ute på odlingarna som här skördas maskinellt. Funderar på hur det går för druvorna men tänker snabbt tillbaka till ärtskörden i Bjuv där den stora maskinen inte skadar den lilla mjuka ärtan och förstår att man måste löst det på samma sätt här. Smått otroligt.

Maskinskörd av vinplantor i Cognac

Spanien-Bilbao

Nästa mål är Bilbao i Spanien. Vi har bestämt oss för att passera Bordeaux för att här lägga flera dagar vid ett senare tillfälle.

Vi har ca 45 mil och 4,5 timmes körväg till Bilbao från Cognac och det känns lagom för oss.

Tanken är att köra inom Donostia-San Sebastian strax efter gränsen med regnet öser ner så det blev endast en tanke…

Utsikt över Bilbao från vårt hotell Bilbao Plaza där vi fick ett jättefint rum högst upp med en enorm terrass. Sånt boende ska fotografer ha helt klart!

Varför just Bilbao? Jo, detta är ett besöksmål vi pratat om länge men missat bl.a genom coviden och saknad av tid. På grund av Gugghenheimsmuseet så har det varit ett av våra främsta mål. Men staden är ju så mycket mer vilket vi gärna vill visa i text och bild. Här i Baskien ligger en av Spaniens största industristäder för järn och stål. Bara hamnen här är Spaniens näst största.

Det är en mycket vacker stad med många skulpturer och lika vacker arkitektur där Guggenheimsmuseet sticker ut rejält.

Guggenheims konstmuseum öppnades 1997 och anses idag som en av världens mest imponerande byggnader. Ritat av arkitekten Frank Gehry. Museisamlingen består mestadels av amerikansk och europeisk 1900-talskonst

Guggenheim är nästan lite svårt att lämna, interiört bygger man nu en ny utställning och vi kunde inte besöka alla våningar. Men exteriört fanns hur mycket som helst att njuta av, spektakulärt på alla dess sidor.

I kvällens ljus förstärks alla former och blir till egna konstverk.

Utanför Guggenheim står den stora blomsterklädda statyn av en katt. Historien beskriver att det var en katt som gömde sig i museet när det byggdes och det var ett stort jobb med att fånga in den. Man trodde att den hade svårt att hitta ut bland alla skrymslen som fanns i bygget. Till slut lyckades man fånga in den vettskrämda katten.
Maman. Den stora spindelskulpturen av Louise Bourgeois utanför Guggenheimsmuseet med bron Puente la Salve i bakgrunden.

Vi strövar runt i Bilbao utmed floden Nervion och upplever stadens puls. Passerar flera konstverk, broar och skulpturer som blir magiska i det vackra kvällsljuset.

Zubizuribron skapad av arkitekten Santiago Calatrava sammankopplar promenadstråken över Nervion. Bron hade tidigare ett glasgolv som blev för halt att man nu lagt en spännande halkfri yta över. Zubirzuri är Baskiska och betyder ”Vita bron”
Ni som känner oss vet att vi har en viss förkärlek till bilder i ”blå timmen” Utsikt över floden med Guggenheim till höger i bild.
Vi bor högt med utsikt över stadens ljus och ser fram emot nästa dags upplevelser.

Sista dagen tar vi oss till Riberamarknaden, stadens verkligt fina saluhall som våra vänner Kristina och Bo-Göte så varmt föreslagit. Helt underbart! Mercado de la Ribera anses tydligen vara en av Europas största marknader under tak. Dess historia sträcker sig ända bakåt till 1300-talet, men den vackra stilfulla byggnaden i art decostil är från 1929. Här finns allt! Det går tyvärr inte att beskriva alla dofter i ord och bild men tror ändå att ni förstår. Efter en makalös rundvandring kan man njuta av Pintxos, baskiska tapas, inne eller ute på terrassen.

Mercado de la Ribera

Bilbao är en stad värd att återkomma till, känns inte som vi riktigt får nog så det blir en liten promenad före vi vänder oss mot Riojas vindistrikt endast en liten väg härifrån.

Här snålas inte med färgen precis, husen, byggnaderna är välskötta och det är trivsamt att vandra genom staden. I den nedre högra bilden syns bergbanan som tar oss upp på höjden med härligt utsikt.

Rioja vindistrikt

Att vi gillar vin har vi säkert skrivit tidigare eller meddelat via någon bild. Riojas viner har vi alltid haft smak för och det är ganska självklart att vi inte missar tillfället att besöka och njuta av vad Riojaområdet bjuder på. Vi har bara en kort bilresa till Laguardia där vi bokat boende. En bra utgångspunkt för olika besök.

Rioja vindistrikt är världsberömt, framförallt för sina röda viner men även för goda vita viner vilket man kanske inte tror. Riojas höjdskillnader har gjort att man finner svalare områden som passar bra för odla vitvinsdruvor men dock vad vi förstår så blir det inte mer än ca 10% av deras totala tillverkning, men värt att prova tycker vi.

Ingen lång färd till Riojas viner från Bilbao som ni ser.
Vart vi än vänder oss så är det stora områden med vinodlingar här i Rioja.

I området rinner floden Ebro som är Spaniens längsta och mest vattenrika flod. När vi passerar så är det gott om vatten i fåran. vilket inte alltid är så vanligt i Spanien. Ebro börjar i Kantabriska bergen i norr och passerar på sin väg Logroño i Rioja, Zaragoza i Aragonien för att mynna ut i Medelhavet vid Tarragona. En längd på ca 92 mil. Som alla andra floder så finns det tillflöden, det mest spännande i det här fallet är Rio Oja som rinner in i Ebro vid staden Haro. Detta tillflöde har gett namnet åt vindistriktet Rioja, kul att läsa tycker vi. Hade vi inte en aaning om som Hasse Alfredson sa en gång…

Vi stannar till i byn Elciego, ytterligare en av de produktiva vinbyarna här i Rioja. Det som lockar oss extra är Marques de Riscals unika byggnad, tillika lyxhotell. Varför? Ja inte för att vi tänker bo där, det är priset alldeles för högt för utan för att det är samma arkitekt Frank Gehry som står för denna unika byggnad som för Guggenheimmuseet i Bilbao. Den spektakulära byggnaden som vi egentligen inte tycker passar in i den äldre miljön som finns, blev i alla fall klar 2006 och har dragit mycket besökare till den lilla byn från några tusen om året till över 120 tusen per år. Oavsett vad vi tycker eller ej så är det fantastiskt!

Vingårdens historia är värd att lägga på minnet. Marques de Riscal grundades 1858 av Don Camilo Marques de Riscal som hade djupa kunskaper om vinodling från Bordeaux. Här vid byn planterade han vinsorter av hög kvalitet och la en stor grund till den moderna vinnäringen i Rioja. Marques de Riscal ägs av ättlingar och i de mörka källarvalven – katedralen lagras 10 000-tals viner. Vi var aldrig där men kanske en gång..Vi måste nog komma tillbaka i alla fall.

Marques de Riscals Vineyard hotel sticker ut från den övriga bebyggelsen. byggd av sandsten och tak av Titan.
Ritad av arkitekten Frank Gehry och invigd av kung Juan Carlos 2006.
Vilket man tydligt kan se på denna bild

För att se lite av kontrasten besöker vi byns gamla kyrka San Andres och njuter av den fina skulpturen av vinplockaren framför Marques de Riscals entré. Att uppleva Elsiego var ett fint minne.

Efter Elsiego tar vi vägen mot en annan känd vinby, Cenicero. Här händer det en hel del på en och samma gång. Vi får syn på att man är i full gång med att skörda och stannar direkt, detta måste vi fråga om vi får plåta! Inga problem säger de och ställer upp till tusen, stannar traktorn och ser till att jag får får en bra plats för att ta bilder och film. Man blir bara så glad och det roligaste är att det råkar vara Marques de Cáceres vinodling. Deras kvalitetsviner har inneburit att de anses vara en av Spaniens framstående vinfirmor.

Vinskörd i full gång på Marques de Cáceres odlingar
Druvorna lämnas till Marques de Caceres vingård
Vi lämnar Riojas vindistrikt för att styra kosan mot Portugal där vindistrikten längs med Duoroflodens branter lockar men tackar för mottagandet i Cenicero med nedan en bild över byns omgivningar och floden Ebro till höger i bild.

Det går inte att låta bli att reflektera över det vi nu har sett här i Rioja där man tydligen lägger stor vikt på att skörda för hand och inte maskinellt. Några menar att det märks i vinets smak och en del tvärtom.

Vad ska man tro om man nu inte är så kunnig på vin. Det går förstås inte att komma ifrån att även här kommer tekniken att ta över en hel del. Maskinerna som skördar blir allt mer säkrare och de har nått en stor framgång trots allt. De kan i motsats till oss människor skörda på natten då vi inte ser ens druvklasarna. Liksom vi skrev från början blir maskinen mer säker precis som de som skördar lättstötta små ärtor på Findus, nuvarande Foodhills åkrar, detta utan att skada ärtan. I Cognac fick vi uppleva detta med maskinskörd som fungerade perfekt. I alla fall vad vi såg men vi har av intresse även läst på en del synpunkter och erfarenheter om detta med mycket positiva resultat. Det går ju inte att komma ifrån vinets historia ändå, det handlar mycket om romantik, och varför inte? Tänk när vi sitter där med ett gott glas vin och ser på vår älskade med tindrande ögon, ja, de e gott de! Inga maskiner kan ta över det inte!

Med en bild över Cenicero med floden Ebro tar vi farväl denna gång av Riojas njutbara druvområden, På återseende!
Visst är det nåt speciellt med dessa vindruvsklasar så säg? Inte alls svårt att längta tillbaka till..

Zamora

Vi har Portugal i vårt sikte men har läst på om Zamora och kände att det var värt ett besök på vägen. Det är även lagom körsträcka då vi nu har lite träsmak där bak som man brukar säga. Staden ligger inte så långt ifrån Portugals gräns och samtidigt som vi har Duerofloden i våra tankar så rinner den igenom Zamora. Här finns det högsta antalet katolska kyrkor i romansk stil i Europa och även det högsta antalet romansk konst och arkitektur vilket är lockande till ett besök bara det. Genom staden går också Pilgrimsvägen till Santiago de Compostela så här finns alltid mycket folk. Vi hade turen att finna ett fint litet boende på Hotel Ares strax intill den gamla stadsmuren. Ett mysigt boutiquehotel med säker parkering utanför vårt fönster.

Vi tar oss ut på en rundvandring i staden, följer Duerofloden en bit och njuter av den vackra stenbron Puente Nuevo de Zamora, sedermera Puente de Piedra.

Bron byggdes under 1200-talet och blev den enda flodkorsningen under århundrade. Den är en del av Pilgrimsleden i silver, byggd i romansk stil med sina 16 bågar. Tidigare hade bron två höga torn som tags bort i början på 1900-talet. Den har genomgått en del förändringar för att vara starkare mot översvämningar. Idag en gångbro efter att den nya bron över floden öppnades 2013.

Från flodpromenaden tar vi oss upp för backen till Zamoras katedral även den från 1200-talet. Bilden tagen från Plaza de la Catedral. Till höger syns ingången till slottet. Det höga tornet i bildens mitt kallas för Frälsarens torn, Torre del Salvador. När vi var där i september satt det storkar på så gott som alla torn. Nästan som ett slags bevakare.

Katedralens kupol ärt ett fascinerande byggnadsverk

Levande stad med många festligheter

En kulturell stad för den som vill uppleva vacker arkitektur helt klart. Vi hade tydligen lite tur som kom mitt i en av Zamoras festligheter som vi tror är för stadens skyddshelgon San Miguel. Livfullt till tusen och väldigt roligt för oss förstås. Här möter vi familjerna ute, alla är glada och det muntrar upp oss verkligen att få uppleva en festlighet som vi inte visste om.

Plaza Mayor var fullt av folk och med en härlig stämning

2022 är tydligen året då Zamora fyller 950 år av skylten att döma. Vad vi förstår så ska Zamora vara en höjdpunkt att besöka under påsktiden, kanske får vi tillfälle till det, vi får se, staden har gett oss en känsla av ett återseende.