På omvägar i Finland till Norge

juli 28, 2019 Av av AoBtillsammans

Dagen efter fortsätter vi på väg 403 som tar oss över Torne älv till Finland. Strax före gränsen passar på att proviantera hos ICA Lahtis. Vi har tagit sikte på Kolari och följer Mounioälven som dels utgör riksgräns mellan Finland och Sverige, dels är Torne älvs största biflöde. Dess totala längd är 38 mil. Vi är rätt nöjda med vägens kvalitet. Efter att ha kört på ganska dåliga vägar i Sverige så känns det lite lyxigt att få åka mjukt fram längs E8 här på finska sidan. Funderar på varför man lyckas med att få vägkvalitén på finska sidan men inte på svenska, de borde ha samma grund…

En stor och bra rastplats dyker upp intill Muonioälvens vänstra sida och vi stannar för att få några bilder på älven. Båtarna som ligger förtöjda ser fina ut som förgrund. Det blir dock lite mer än så, en ensam vaja går lugnt och äter nere vid strandkanten.

Muonioälven flyter fram i sakta mak och renvajan störs inte av vår närvaro.

Bakom oss hörs ett ljud som får vajan att uppmärksamt höja huvudet..hennes kalv är på väg över den trafikerade stora vägen och med nöd och näppe så¨lyckades kalven undvika att bli påkörd av en stor lastbil..puh!! Vi tyckte nästan renmamman säga..men lilla Henry, du vet ju att du måste vara försiktig när du går över vägarna, det har jag ju sagt så många gånger..men mamma jag är ju bara hungrig..så ställer han sig och diar alldeles intill oss och husbilen. Visst är det underbart?

Det är sådana här stunder i livet som får oss att glädjas länge. Vilken tur att kalven inte blev överkörd och att detta får finnas med som ett fint minne på resan.
När kalven fått sitt så blir det gott dricka ur älvens klara vatten.

Det blir fler fina upplevelser på vår väg mot Kautokeino som vi har som ett av målen i Finland på vår väg mot Nordkap. Vi ser på håll ett ställe som verkar vara intressant, en stor mängd träskulpturer finns på båda sidor om vägen. Här kan vi få i oss lite gott kaffe så det blir ett stopp. Hur kul som helst, det är nog ett av de mest souvenirfyllda ställen vi sett! Här finns allt. Från uppstoppade fåglar, stora träskulpturer till minsta lilla glasgrej, ja allt vad som tänkas kan.

…det bästa man har lägger man på disken, kunderna hinns med ändå..Kan säga att bland allt så fanns det riktigt fina samiska hantverk. En riktig pärla vill vi säga, så missa inte detta. Det heter Sannan Putikki i byn Leppäjärvi.

Vi fortsätter vår färd på väg 93, även väg E45 till Enonteki, passerar gränsen in i Norge och når Kautokeino, på nordsamiska Guovdageaidnu, som är centralort i Kautokeino kommun i Finnmark i Norge. Kautokeino ligger vid Kautokeinoälven. Huvudorten har ca 1 300 invånare, vilket utgör omkring 45 % av befolkningen i Kautokeino kommun. Vi stannar till här eftersom vi sedan några år tillbaka när vi startade arbetet med Vindelälvsboken kom att intressera oss för samisk historia. November 1852 ägde ett sameuppror rum här som resulterade i ond bråd död. Ursprungsfolket, samernas frihet begränsades, mycket på grund av maktlystenhet och det skapade oro som utmynnade i att några samer gjorde uppror, dödade länsman och handelsmannen i byn. Två av samerna blev halshuggna för det 1854. En grym händelse som det finns både böcker och film om, värt att läsa hur ovänligt man behandlade Skandinaviens ursprungsfolk.

En del av Kautokeino nära älven med samma namn.

Färden fortsätter längs 93:an och tar sedan väg 92 mot Karasjok, en stad som även den är känt för sin samiska bakgrund.

Från väg 93 tar vi höger på 92:an till Karasjok
Väg 92 ringlar sig vackert genom det gröna landskapet och följer älven mot Karasjok. Det är ganska flackt och det hade vi inte riktigt väntat oss.

I Karsajok finns Sametinget, Samediggi, stort museum med samiska samlingar, Sapmi park och mycket annat. Det behövs mer än en dag för att hinna med allt. Karasjoks kommun är Norges ytmässigt näst största kommun, bara grannkommunen Kautokeino är större. Ungefär 90 % av kommunens invånare talar samiska.

Sametinget – Samediggi
Karasjok från campingen där vi övernattade. Fin camping på gräs.